Dalkurd – UFC 2-0 (1-0),

Jag tänkte fatta mig kort idag. Mycket kort. 

 

Jag har hela eftermiddagen och halva kvällen suttit på Gammliahallen (den nya innebandyarenan som med dagens namngivartrend borde heta Gamla Gammliahallen… eller månne Gamla Nyliahallen) och tittat på innebandy. 

 

Mot betalning. Galabos var åter igen bra i målet och rubrikförslaget, som i min bok alltid bör vinklas till väderlek, löd "Solen gick ner när Dalen vann Nolia Cup". 

 

Jag vet att det här verkligen är att svära i kyrkan; men jag tycker inte att innebandy är en särskilt publikfriande sport. Då pratar vi om Superligainnebandy. Nu var det försäsongsinnebandy. 

 

Vi kan väl säga som så att efter omkring fyra timmars tittande så är jag… rätt trött. 

 

Till saken. Till den fantastiskt publikfriande underhållning vi känner som svensk Division I-fotboll. 

 

Fick jag välja en sak jag skulle velat ändra om jag fick spela om lördagens toppmöte så skulle det vara att jag gick in i matchen och smällde på en grönklädd i första duellen. Mot boll, självklart, men även om bollen missats – att jag varit där och markerat att "här kommer laget som ska upp i serieledning i eftermiddag". Direkt. Från start. Kanske kostat på mig ett gult kort, det hade jag – som med min enda varning varit så from och försiktig under hösten att Mahatma Ghandi framstått som ett råskinn – haft råd med. 

 

Att man fått de grönklädda – vars påstådda storpublik knappt kan varit hundrahövdad från en början – skärrade från start. Fått de att tänka att "här kan man inte göra vad man vill med bollen". 

 

Men nu.

 

Jag var inte där. 

 

Vi var inte där. 

 

Dalkurd är ett bra fotbollslag. Om fotboll bara gått ut på att tiki-taka sig runt (det gör det inte utanför Katalonien) så är Dalkurd kanske seriens allra bästa lag. Mambo-Mumba, med sitt jamaicanskinfluerade "eeeaaaasyyy, man"-snack, knackar alltid boll på ett och två tillslag. Deras nummer 88, Ammar Ahmed, är inte bara tre äpplen hög och femtio kilo tung – han är extremt skicklig med bollen vid fötterna. 

 

Ger man var och en av dessa spelare två sekunder var med bollen i vart och vartannat anfall – då får man det väldigt svårt.

 

Men fotboll går – utanför Katalonien – som sagt ut på andra saker än att bara knacka bollen mellan sig. 

 

Fotboll är, och det brukar trassliga resar som jag tacka för, också en kontaktsport. 

 

Hade vi, som inte hade våran bästa dag med bollen, fört kontaktelementet in i matchen mot Dalkurd så tror jag vi hade vunnit matchen.

 

Visst, vi skapade en del chanser även nu när vi gav bort dirigentpinnen. Kanske skapade vi lika många kvalificerade chanser som Dalkurd. Kanske nån fler. Förmodligen nån färre. Men det kändes rätt jämnt egentligen, chansmässigt.

 

Seif hade ett friläge vid 0-0, han försöker runda och målvakten får ut sitt längsta finger och styr bollen lite, lite i sidan så att Seif tvingas hämta upp den och försvarare hinner ikapp och täcka. Mål där och vi hade kanske kunnat baxa in tre poäng i bussen trots allt. 

 

Men det som etsar sig fast är att om det ändå var så pass jämnt chansmässigt när vi tillät Dalkurd att göra matchen helt till deras, när vi rullade ut den röda silkesmattan och sa "spela hur ni vill, vi tänker inte gå in och störa" genom att inte vara i hasorna, genom att inte vara jobbiga… hur skulle det då ha sett ut om vi gått ut och gjort matchen till vår? Om vi tightat till det och blivit aggressiva, tuffa, jobbiga som vi blev under nästan alla bortamatcher under våren?

 

Hemmasegern måste beskrivas som rättvis. 

 

Dalkurd rullade runt bollen mycket bättre och lugnare än oss – det var kanske rätt väntat. Men Dalkurd vann också duellerna, kampmomenten i de allra flesta fall. Över hela banan. 

 

Och om vi får gå in på lite gammal hederlig rasbiologi så här på söndagskvällen så skulle jag vilja hänvisa till diverse studier, förmodligen tyska, som säger att om tunna, spensliga, kurdiska tekniker vinner femtio-femtio-dueller mot grova, storväxta nordnorlänningar – då är det något som inte stämmer. 

 

Något stämde inte. Vi var inte där. Så skulle jag vilja sammanfatta. Lite kort, sådär. 

 

Vi kan också konstatera, mitt i all förlustmisär, att om det var någon helg man skulle förlora en match utan att bli avhakad i tabelltoppen… ja, då var det den här. 

 

Väsby United	19	11	4	4	38-22	16	37
Umeå FC	19	10	6	3	31-21	10	36
Dalkurd FF	19	10	5	4	36-23	13	35
Sirius	19	9	7	3	29-15	14	34
BK Forward	19	7	11	1	36-24	12	32

 

Den fortsatta serietvåan Umeå FC ber om att få återkomma på lördag, inför en välfylld Gammliavall, och visa upp sitt rätta jag och ta över serieledningen då istället.