UFC – Väsby 0-3 (0-2),

Så sitter man här och har förlorat. 

 

Inte bara förlorat. 

 

Förlorat – mot spelare som bloggar om kepsar. 

 

Med 0-3.

 

Hemma. 

 

Det är med andra ord med väldigt tunga tangenttryck man ska påbörja någon sorts matchanalys ikväll. Väldigt tunga. Extremt tunga. Jag menar… spelare som bloggar om kepsar – det är inte innebandy, det här. 

 

Var börjar man?

 

Jag tror vi börjar med deras 1-0-mål. Jag skulle så hemskt gärna komma över en DVD-skiva med lördagens match. Inte direkt för att klippa ihop Erik Löfgrens ageranden i matchen och skicka det till diverse agenturer, nej, men för att se vad som händer;

 

Hur Väsby United, våra allra bittraste rivaler i serieledarrejset, kan få ett ledningsmål i Årets viktigaste match så oerhört lättvindigt efter knappa tio minuter.

 

De ställer om och det kändes som att vi bara föll, föll, föll, backade undan, rullade ut den röda, bereden en väg för herran – tills AIK-lånet Robin Quaison till slut fick stå helt ren, närmast helt opressad, och placera dit 1-0. 

 

… från straffområdslinjen!

 

Klev vi ut och var så passiva? Så proppfulla på respekt? Så… rädda? 

 

Jag hade en väldigt bra känsla inför matchen. Faktiskt. Tänkte tillbaka på matchen i våras på Vilundavallen; hur vi tog över taktpinnen sedan vi flyttat upp laget och spelat tightare på deras små tekniker. Tänkte tillbaka på förra veckans möte med Dalkurd; hur tydligt det var att ackilleshälen då var en undermålig aggressivitet. Tänkte att aggresiviteten är väl lätt att åtgärda; det är bara att skruva upp reglaget till Väsbymatchen. 

 

Mycket semikolon nu. Kanske bäst att förtydliga att det inte är Jens Lapidius som gästbloggar.

 

… tyvärr inte. Jag hade gärna låtit någon annan skriva det här inlägget. Jag har… svårt. Svårt att sätta ord på hur de egentligen kunde tillåtas att så busenkelt springa in 1-0 så snöpligt tidigt. 

 

Eftersom det här är en social mediekanal så kan jag ju som tur var lämpa över en del av analyseringsuppgiften på er. Hur uppfattade ni matchstarten? Ni som sitter på sidan och ser matchen med -förvisso nervösa och spända – men adrenalinfattiga, analytiska ögon? Såg vi… rädda ut när seriefinalen blåstes igång?

 

Skriv för all del allt ni tycker och tänker om matchen. Vi hade en del kommentarer här efter Luleå hemma – och på microbloggar världen över går debatten fortfarande het om det omtalade 2-0-målet i den matchen, inte sällan under hashtaggen #worldsgreatestgoal – men man lär sig som bekant mer av kritik än av beröm och ryggdunkningar. 

 

Men håll det på en bra nivå. Inga direkta spelarpåhopp, förutom de på den allmänt erkända olyckan Erik Löfgren, utan generellt. 

 

Min generella analys är att Väsby var bättre än oss. Det tror jag samtliga 1745 medmänniskor som bevittnade spektaklet på plats kan hålla med om.

 

Väsby hade inte bollen lika mycket som oss. Det berodde på att de inte ville ha bollen särskilt mycket. De låg extremt djupt i sina positioner, Osman Sow längst fram huserade omkring mittcirkeln när vi mittbackar hade bollen. Så pass djupt som bara IFK Luleå gjort mot oss i år. Vi rullade runt bollen, ibland kunde vi spela oss igenom till någon rättvänd spelare på mittfältet och man hann tänka att "nu blir det farligt". 

 

Men nej, det blev sällan särskilt farligt. Alls. 

 

När istället Väsby väl hade bollen så gjorde de så mycket mer med den än vad vi gjorde. Och framför allt – så mycket snabbare. 

 

Och tydligare. Så mycket tydligare. När Osman Sow mötte boll så kom Robin Palacios löpande rakt ner i djupled. Om bollen spelades upp på en felvänd Sow så hände allting blixtsnabbt. Tillbakaspelet på rättvänd mittfältare, löpningarna från både yttermittfältarna och Palacios – och så bollen, oftast på ett tillslag, i djupet. 

 

Där Väsby hade tydliga linjer, anfallstaktiker så tydliga att jag inte blivit minsta förvånad om Tomas Lagerlöf på sidlinjen stått och ropat "Gurkburk!" i uppspelsfasen. 

 

Vi… vi rullade mest runt. 

 

Där Väsby attackerade med alla gubbar, triangelspelade sig runt och flög fram, så baserade sig vårt spel lite för ofta på att efter många om och men komma ut på en kant för att där se "vad Adam och Seif kan hitta på". Och när inte de hade någon av sina bästa dribbeldagar och mötte varsin riktigt bra ytterback (Daniel Sundgren ser ut att kunna följa i sin fars fotspår och kanske en dag få äran att bli utvisslad på Ullevi) så… ja, då hände inte så mycket. 

 

Väsbyspelare kom flygande in från kanter, ut på kanter – överallt var de. Trots att Lundström ofta sjönk ner på mittfältet, alldeles för lågt för att vara ett komplement till Danny, så blev de övertaliga centralt. Sal Jobarteh, 12 år gammal typ, var ständigt spelbar på något sätt som – med tanke på att "Stross" alltid föll ner – övergår mitt förstånd. Och vissa gånger när de spelade ut bollen på en flank kunde man följa bollen med blicken och tänka att "har de ens nån spelare där ute?" och när bollen väl landat så kom där tre stycken grönklädda farande. 

 

De blev ständigt övertaliga. De hade alltid folk på rätt ställen på offensiv planhalva. Detta trots att de låg så oerhört lågt i utgångspositionerna. En ekvation jag inte får ihop. Ens så här i efterhand. Kanske smög de in en tolfte spelare. Kanske löpte de bara mer än oss. 

 

Det hjälper inte heller att i psykologiskt äckliga fyrtionde minuten med UFC-ben styra in en långpastej upp i Vlados kryss. 

 

Det var en period i den andra halvleken, när Väsby hamnade lite väääl långt ner i banan och vi radade upp några halvchanser på raken, som de grönklädda blev lite oroliga. Jag noterade hur de började skrika på varandra, att de "måste komma in i det här igen" och sånt. Ett mål under den perioden och jag tror att vi hade kunnat pressa oss tillbaka in i matchen och ställt en allvarets fråga till de talangfulla ynglingarna på andra sidan. 

 

Men icke. 

 

Istället kontrar de in 3-0 i slutskedet. 

 

Och alldeles i slutet, i nittionde minuten, en stund efter det att båda mina vader krampat i en luftduell tar jag beslutet att försöka glidtackla för att raka ut en boll vid en Väsbyomställning på vår högerkant. Deras ytter petar till bollen, jag känner hur den bara snuddar vid mitt benskydd utan att nämnvärt ändra riktning, jag känner hur han ramlar över mitt åbäke till lekamen. 

 

Inte fult (väl?), ingen vansinnig "nu-ligger-vi-under-nu-ska-jag-mörda-i-ren-frustration"-tackling (väl?!). Men väl hindrad kontring, ett andra gult kort, utvisning. Väl det dummaste beslut jag tagit på en fotbollsplan.

 

Nittionde minuten. 0-3. För att vända bakut på en gammal Bo Kaspers-dänga:

 

"Många gånger har jag sagt att det här är nog det dummaste jag gjort". 

 

Jag ser en rynka i er panna, en undran om "jag inte gjort dummare beslut i mitt sociala liv, utanför fotbollen?". Nej, ser ni, fördelen med att inte ha något socialt liv är att man på 21 år inte hinner ta särskilt dumma sociala beslut. 

 

Som sagt; den här långa men sakligt torftiga analysen blir man inte klok på. Det är upp till er att bidra. Skriv era intryck från matchen. 

 

Jag vet ju att det finns de som bryr sig. Väldigt mycket. Jag har hört att Umeå är en medgångsstad utan dess like, så när 0-2-bollen dalade in i slutet av första var jag beredd på att folk skulle vallfärda från läktarna för att sätta sig i den bekväma tevesoffan och jobba in Strykan istället. Men klacken stod kvar och stöttade matchen igenom. Stora tack. 

 

Fyra poäng upp till serieledning. 18 poäng kvar att spela om. Hade någon inför säsongen erbjudit mig ett dylikt höstläge hade jag nypt det direkt. 

 

Sju poäng på sju matcher under höststarten är ju inget annat än piss. Hade vi haft samma poängsnitt dessa sju matcher som vi hade under våren så hade seriesegern känts klar vid det här laget. Det är förstås surt. Men. Det är fortfarande ett riktigt bra läge. Vi är i allra hösta grad med.