Ett litet steg mot videobloggandets förlovade land,

Jag vet inte, men…  att förlora samtliga fem matcher i ett sex-mot-sex-spel när man vill slå sig in tillbaka i en startelva som senast vann med 4-0…

Jag tror inte det är optimalt. 

Det var hur som helst vad jag gjorde på onsdagsträningen. 

Igår, på vår träningsfria dag, hade jag planerat att träna fotboll med Björn-Åke på morgonkvisten, tillsammans med Wennebro, Lundström och Rajko. 

Men Wennebro, som fyllde 20 år dagen till ära, stod på morgonkvisten istället och bultade på portarna till Systembolaget, tillsammans med valda delar av Umeås oerhört rika alkisbestånd. 

Och Lundström har, enligt en samlad panel av häxdoktorer,  "för lite luft i lungorna" och får därigenom – genom synapser som Gud eller annan ansvarig måste sammankopplat på en sjusärdeles fylla – trassel med ljumskarna. Han har därför vilat från de intensivare spelen under träningsveckan för att kunna komma till spel på lördag. 

Det blev med andra ord ingen morgonträning. 

Istället skyndade jag till stan i öppningsottan och vevade med ett av mina oräkneliga bonus- och VIP-kort* och…

Resten av dagen kan vi sedan sammanfatta i en bild**:

 Ledord: grävlingsgryt, morgonrock, handkontroll, FIFA 12. 

*= Bonuskortet från GAME är mitt allra stoltaste kort, det jag brukar "råka" dra fram när jag ska legga mig in någonstans – bara för att få visa upp det. 

**= Fantastiskt vad man kan göra med en webbkamera nu för tiden, hörrni. Ett knapptryck så är kameralinsen omgiven av ett hjärtskimmer. I och med att jag upptäckt dessa nya landvinningar inom webbkamerabranschen känns ju genast det här med långa texter väldigt föråldrat och tråkigt. 

För att citera den klarast lysande stjärnan på Division I-fotbollshimlen: "Jag skriver väldigt mycket på bloggen nu och det är tråkigt ibland, det är inte så kul att läsa hela tiden. Jag kan förstå det, jag menar… skulle inte heller orka läsa och läsa, läsa, läsa hela tiden".