Kiuskio, Jonas och några andra,

Det får gå snabbt det här. 

 

Jag ser väldigt sällan på film i mitt grävlingsgryt – jag kopplar av någon anledning filmtittande utan sällskap som ensamhet i en av dess renaste former – men jag vevade just igång filmen Submarine…

 

 

… trots att filmen på omslaget framstår som den film som Henrik Schyffert (under sin världsshow "The 90’s – ett försvarstal") mindes tillbaka till i sin ungdoms tvåkanaliga tevetablå: "Ikväll visas långfilmen ’Utanför’: Tjeckisk film om blind pojke. Pojken Kiuskio bor i norra Slovakien och är blind men har trots det ett hyfsat liv". 

 

Den känns redan i inledningen svår och jag, som lättvindig lättjemänniska, kommer behöva fokusera på att hänga med. 

 

Så vi drar väl två snabba svar på de frågor som var ställda inför kvällens träningsdrabbning mot Tegs stolta SK: 

 

Vad är den här Jonas Emet för en typ?

 

Vid sidan av att vara en jävel på att bada bastu och att ha både ett och två knivtrick att visa upp med några slattar Kosken innanför skinnvästen (OBS: nationalitetsbiologiska antaganden) så visade Jonas idag att han även är en skicklig fotbollsspelare. Det tycker jag att man kan säga, trots att vi mötte ett rätt slött Teg som började klacka bollar i eget straffområde redan i den första halvleken. 

 

Fin fot, fin blick och rätt rejäl i närkampsspelet samtidigt som han inte var oäven att gå i djupled. Gjorde ett… kanske två mål och var nog kanske planens bäste från sin innermittfältsposition. Det är lätt att gå i fällan att försöka alldeles för mycket när man väl har bollen som provspelare – men Jonas höll uppvisandet på en rimlig nivå och värderade oftast riktigt bra. 

 

Inte kan väl den där Erik Löfgren vara en högerback?

 

Nej. 

 

Hur viktigt är det att Joel Burströms fot ordnar till sig tills på söndag?

 

Jätteviktigt. 

 

Något annat att ta med sig från denna avslagna 7-0-tillställning? 

 

Böni hängde tre, Chenouffi snurrade med allt och alla, Stefan Kullbergs stod för en av årets bästa domarinsatser – trots att domarpipan måste inhandlats i en sån där tuggummi- och leksaksautomat med myntvrede. 

 

I andra halvlek slängde vi in några ynglingar som inhämtats från diverse hörn i Västerbotten. Jag tror att vänsterbacken hette Andreas Ljung och kom från Sandvik. Detta tror jag efter att ha bedrivit en nogrann efterforskning som inte alls är förenlig med en simpel fotbollsblogg av den här trassliga kalibern (skickat ett sms till lagkamrat om att "vart spelade vänsterbacken?" följt av en kik genom Sandviks IK:s spelartrupp där jag fastnade vid första bästa Andreas). 

 

(Om Andreas Ljung inte alls känner igen sig som vänsterspringare och därför tycker sig vara felaktigt uthängd får han eller hans ombud gärna rätta mig i frågan)

 

Nåväl; han gjorde det hur som helst mycket bra på sin vänsterflank där han gång på gång överlappade Hampus Wallgren med en väldig fart. 

 

Och… han… han valde en bra match att visa upp sig i, Andreas, det gjorde han. För medan han susade runt på sin vänsterkant så… ja… inte susade så mycket… mer lufsade en lönnkorpulent man i för tight matchtröja runt på motsatt sida. 

 

Och… ja, det blev… ehm… kontraster som nog inte var till Andreas Ljungs nackdel.