UFC – Vasalund 1-0 (0-0),

Hej, UFC-anhängare. 

 

 

Jag antar att ni har mått sämre. 

 

Jag ber om ursäkt att matchanalysen dröjde, men ni vet; det har varit söndagsstekar, partiledardebatter och… äh, vem försöker jag lura – jag har suttit och spelat FIFA med en kompis. 

 

Men nu tar vi väl oss sedvanligt en sån där kort, koncis matchrapport till sängfösare, va?

 

Vi kan väl börja med att konstatera att ni till slut blev 1455 styckna som – förhoppningsvis rejält påpälsade – letade er upp på Gammlias läktare. Var och en av er ska ha den största av eloger som avstod locktonerna från den skönt tempurerade innebandyhallens lockelser. För det fotbollsväder som Kung Bore och hans lakejer bjöd på i eftermiddags kan vara något av det ruggigare man sett… sedan fredagens landskamp. 

 

Regn och fyra-fem grader varmt. Jag vevade åt mig den största och mest fodrade avbytarjacka jag kunde hitta i katakomberna – men när jag letade mig in i duschen efter matchen så tog det nog ändå någon halvminut innan känseln började återfinna sig i de yttersta synapserna i mina stelfrusna lemmar.

 

Hade jag varit en så pass enformig person att jag bara kunnat hänvisa till The Office eller Seinfeld hade jag citerat  Dwight K. Schrute och sagt att "I have no feeling in my fingers or penis, but I think it was worth it". 

 

För det var det, väl? Även om Björklöven-Clemensnäs blev en än festligare tillställning än någon någonsin kunnat ana; hela 10-1 istället för min utlovade nioetta. 

 

Vi slog Vasalund på bortaplan i våras, efter att en vobblig Hampus Wallgren-frispark via ett taffligt målvaktsingripande letat sig in i mål i åttionionde. 

 

Vi vann, men jag minns nog det som, tillsammans med Väsby kanske, vår tuffaste motståndare under våren. Satan så de rullade runt bollen stundtals. Satfläsk så bollsäkra i stort sett varenda rödsvart spelare var – i alla lägen. 

 

Och idag… ja, skulle vi spela i Hålla-i-bollen-Norrettan så hade Vasalund varit totalt ohotade seriesegrare. Det kan vi väl konstatera.

 

Där Vasalunds anfall i den första halvleken bestod av ibland femton-tjugo passningar (kändes det åtminstone som) så bestod våra UFC-attacker av i snitt kanske fyra-fem. 

 

Och ändå; om det funnits någon logik så borde haft en ledning i paus på 2-3-ja, kanske till och med-4-5 mål. 

 

Där vackertrillande men ack så ineffektiva Vasalund trillade runt, vände spel fram och tillbaka så var våra attacker så mycket rakare. Det kunde vara en Wennebro-dribbling på mittplan, en nedsugning av Danny på en längre boll, en rakare boll i djupet ner mot hörnflagga – och så var vi igenom och skapade målchans. På målchans. På målchans. 

 

Det kom till slut, målet. I den 58:onde matchminuten dyker "Stigga" upp på bortre stolpen, glider fram och volleyskjuter ett högt skott som deras inbytte reservkeeper på volleybollmanér fingerslår bakåt, i en båge som dimper ner vid den bortre stolpen. 

 

 

Och där dyker han upp, han jag skulle vilja utse till Matchens Lirare. Han missade några semichanser i den första halvleken, men när han får använda sina… vänta lite nu… det står åttiofem kilo på hemsidan – det är en siffra som garanterat är hämtad innan Shell lanserade sina Coffee Slush, det kan vi slå fast direkt. Hur som helst; när han får använda sina kilon till att bara springa in boll, motståndare och sig själv i målet – då gick det inte att misslyckas. 

 

Det var rätt självklart att han skulle vara där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han har för det första gjort en hel karriär på just den egenskapen, och för det andra så var han överallt i eftermiddags. Jag har aldrig sett vår väldige rödtott så delaktig. Ständigt spelbar för den långa, enkla bollen, samtidigt ett hot i djupled och så pass aktiv i presspelet att han ett antal gånger följde med motståndare långt inpå egen planhalva innan han fläkte omkull allt och alla. Han var så pass hyperaktiv att det inte skulle förvåna nämnvärt ifall han vid någon fast situation lyckades kränga iväg en och annan supporterpryl till nån Vasalundsspelare. 

 

Men det var många som var bra. Oj, så många. Oj, så bra. Man skulle kunna singla ut Marko och Jens eminenta mittbacksspel (hur Vasalund än tråcklade nådde de aldrig ens i närheten av riktigt rena målchanser), Jonas Nilssons genomkloka ytterspel, Lundströms och Wennebros dominans i mitten (deras nummer sex, Jens Jakobsson, hade oerhört mycket boll – men det var kring våra dynamos det h-ä-n-d-e saker), Seifs ständiga löpande, Timmys pigga inhopp…

 

Men vi säger väl som så att hela laget gör en strålande insats. 

 

Vasalund hade ju inget att spela för. Det stämmer. Men. MEN. Hade vi inte börjat den första halvleken så aggressivt, så högt pressande och så resolut så är jag övertygad om att de rödsvarta tyckt – hur omotiverade de än borde vara sett till serietabellen – att det varit förbannat roligt att få trilla boll. De är ett sånt lag. De genuint gillar att spela fotboll. 

 

Nu var vi där direkt. Vi pressade, vi var aggressiva, vi låg rätt, vi var samlade, vi fick de så småningom att börja lyfta långt från målvakten. Då var det inte så roligt längre. Då antar jag att de började känna av kylan, oktoberregnet i ansiktet, den totala Sovjetgrånaden över arenan – och hela situationens meningslöshet. 

 

Och vi vann. Vi borde vunnit med mer, men det spelar förstås ingen som helst roll. 

 

För när man cyklar hem plingar det till i mobilen om att seriens kanske mest uddlösa lag, Valsta Syrianska, gör sitt fjärde mål på Dalkurd. 

 

Med två omgångar kvar leder vi Division I Norra . Med allt i andra händer. 

 

Vi behöver inte bry oss om ifall Sirius vinner, ifall Dalkurd vinner eller ifall Väsby vinner. Vi behöver inte ens längre bry oss om ifall Bryan Massa till slut får sin Idol-Amanda. 

 

Vi behöver bara vinna två matcher till så är vi i Superettan. 

 

Godnatt på er.