Hatten av,

Hej. 

 

Listor, var det utlovat, ja. Under "eftermiddagen och kvällen". Jojo. 

 

Nu sitter man här och klockan kryper mot midnatt. 

 

(Jag ber om ursäkt och bjuder, som något slags försonande gest, på en Spotify-lista som jag grunnat på och finslipat under hela förhösten: 

 

En hel del Alkberg, lite finsk arkitektur, några Lovisa Negga-dängor, lite finstämt, lite av det tyngaste tynga: en rätt hygglig höstlista allt som allt. 

 

HÄR hittar ni den. 

 

Se så, då var ni gottgjorda. Nu går vi vidare)

 

Ett blogglöfte är ett blogglöfte; nu tvingar vi fram en topplista. 

 

Danny Persson har ännu inte mejlat mig sin lista över favoritbakelser (vi får anta att han suttit hela dagen och sållat – kanske till och med smakat – sig igenom hela det västerbottniska kak- och bakelsebeståndet), så jag får leverera själv. 

 

Jag tänkte ta och publicera en topplista som legat och plaskat i bakvattnet i min hjärnbalk i någon månad, ända sedan jag strosade omkring bland klädesplaggen på JC med Simon Mårtensson. Vår målkung fick syn på en hatt, plockade upp den, vände sig mot mig och sa – utan kännbar ironi i stämman; "du är ju ändå den i laget som helt plötsligt skulle kunna dyka upp i en hatt". 

 

Det där är ju ett citat som kan förändra en människa i grunden. Jag var ett tag rädd att det skulle kasta om hela fundamentet i min personlighet. Jag menar – att helt plötsligt få berättat för sig att ens omvärld ser på en som kan "dyka upp" i något så pass konstigt som en hatt; det får en att fundera. Är jag en joker? Har jag auran av en skojare? 

 

Så här någon månad senare kan jag väl konstatera att jag hållt mig någorlunda intakt personlighetsmässigt. Jag har ännu inte dykt upp till träning i hatt. Jag höll inte ens lite på Holland – skojandets moderland – igår. 

 

Hur som helst; direkt där och då på JC motsatte jag mig självklart påståendet. Och kom istället, ganska direkt, på en topp-tre-lista över de som v-e-r-k-l-i-g-e-n hade störst potential att helt plötsligt bara dyka upp i en huvudbonad med brätten. 

 

Vi tar och släpper den ikväll. 

 

Topp 3-listan över UFC-spelare med högst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet

 

1. Maths Elfvendahl. 

Vår lika sociale som knäskadade målvakt har – månne i förtroende, men vad gör man inte för en topplista – genom åren med sin klädstil etablerat en aura av metrosexualitet så till den milda grad att han vid fler än ett tillfälle kallats Metro-Maths. Har man dessutom alltid ett leende på läpparna kan man också enkelt tillskriva sig en viss joker-aura. Och han stavar Mats med ett inklämt "h". Allt som allt; överlägsen etta. Jag skulle näppeligen höja ens ett ögonbryn ifall Elfvendahl en solig sommardag slog sig ner på Gammlias solläktare med en stråhatts brätten som skydd för ögonen. 

 

2. Johan Larsson. 

Larsson är anarkistiskt lagd, skulle han känna sig hemma i en hatt skulle han inte bry sig nämnvärt om hur andra skulle reagera. Och när jag tänker på män i hattar efter Nils Poppe och hans jämnåriga vänner så tänker jag, av någon anledning, på…

 

… Kid Rock. Inga som helst jämförelser i övrigt; men kanske är det något med män med axellångt hår och hattbärande. 

 

3. Joel Burström

Ett väldigt långskott. Ett v-ä-l-d-i-g-t långskott. Det är väldigt långt från första- och andraplatsen ner till tredje. Jag fick ögna igenom trupplistan flera gånger innan jag hittade en någorlunda rimlig kandidat. Men…

… Joel har en bakgrund i bandet "Casual Friday". Det krävs en viss artistisk, kulturell ådra för att ens ha sinnesnärvaron att komma på tanken att applicera en hatt på ens hjässa. Och Joel… han har åtminstone spelat trummor och på inkilningen i våras bjöd han – enligt mina vaga minnen – på ett finstämt framträdande med såväl gitarrklinkande som skönsång. 

 

Botten-listan över UFC-spelare med lägst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet

 

1. Erik Lundström

Jag minns att jag på JC, där även Lundström var med, började spekulera i hattpotentialen hos vår lagkapten. "Kan du tänka dig "Stross" komma…", hann jag formulera till Mårtensson innan jag av blotta bilden som dök upp på näthinnan brast ut i ett skratt. 

Nej. Nej. Nej. 

 

2. Jens Sjöström den äldre

Näe, va?