Vi ska göra vårt,

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

Det spelades en match på Norrporten Arena i Sundsvall igår. En sån där match som det såldes drygt åtta tusen biljetter till. En sån där match där Giffarna vid oavgjort eller kryss skulle ha säkrat det allsvenska avancemanget. En sån där match som man som Sundsvallsbo i största allmänhet och GIF-supporter i synnerhet gärna skulle se. 

Så jag var där. Jag får tacka tränarduon som lät mig åka ner över dagen. Jag missade ju nämligen en träningsmatch på Gammlia mot något sorts potpurri av lokala talanger. Men det verkar inte ha blivit någon världsdrabbning. Jag har fått berättat för mig om några som klev av med småskavanker, hur Adam Chenouffi fick kliva in i kassen och hur matchen slutade mållös. 

(Dessutom fanns det tydligen talanger födda 1996 (!) på planen – ett faktum som, ifall jag hade spelat, hade fått mig att känna mig väldigt avdankad)

Någon världsmatch blev det ju inte heller nere i Sundsvall. Åtta tusen (varav åtminstone fem tusen medgångsartade marginalsupportrar) medelpadingar fick molokna lomma hem i ett besvikelsens lemmeltåg efter att Oscar Möllers 1-0-mål från den sextonde matchminuten stått sig matchen ut. 

Det där var "deras Akropolis". Att få säkra avancemang inför välfyllda läktare på hemmaplan. 

På söndag är det vår tur. Och…

… ja, "arrogans" (som i att placera ut åtta tusen löpsedlar under varje sittplats i-n-f-ö-r matchen) verkar inte vara ledordet för att ta vara på en dylik chans. 

Så idag – idag tränade vi hårt. Och bra. I piskande ösregn och kastvindar – ett väder som Kung Bore och hans lakejer måste ha hittat på under någon rejäl psykos – genomförde vi ett bättre pass. Ja, när ljuset väl tändes, det vill säga. Hela uppvärmningen lufsade vi runt i totalt mörker. Jag vet inte hur många högskolepoäng meteorologi man läser på vaktmästeriprogrammet – men tydligen inte tillräckligt för att inse att det i mitten av oktober är rätt beckmörkt i Västerbotten vid halv sex på kvällen. Och att det är ungefär lika beckmörkt – varje dag. 

Det blev ett sånt där förpillat karaktärsdanande pass. Det small på och det skreks på fem-mot-fem-spelet och till slut ledde Stuart in oss i katakomberna där vi fick avrunda träningen med några hundra sit-ups och armhävningar. 

Ojvoj. "Vill du vara en vinnare måste du träna som en vinnare", basunerade Stuart ut så att det ekade i katakomberna. 

Arrogans? Icke. Vi kunde väl hoppas att när vi låg på betonggolvet och krökte oss upp till det där hundratjugoåttonde maglyftet så satt Akropolis-spelarna och slevade i sig gräddstakad moussaka och tittade på "Mitt stora feta grekiska bröllop" på BlueRay. Men det kan vi inte veta. 

Vi kan bara påverka det vi ska göra. Och vi ska göra vårt.