Ooo… kej,

Förstaintryck av Karl Morten Eek: bra mittback – klart mycket sämre smsare.

 

Här skriver man ett långt men tydligt (sms-varianten till att tala långsamt) meddelande och får strax därpå ett "Jag gir lyd fra meg :)" kastat i plytet.

 

Ooo… kej. Och då ska vi ändå inte tala om mitt första samtal till min norske mittbackskollega. Det utmynnade i att, när jag tyckte mig ha fört fram budskapet "vi ses där om en timme" och samtidigt insett att jag inte förstod någonting av det han replikerade, jag till slut bara "ja":ade mig fram till den röda knappen. "Ja, ja, ja, aaah, jarå, jaja, det blir säkert bra, hejdådå, ja, hejhej". Klick.

 

Slutsats; när man letar efter någon som ska inskola en nytillkommen socialt i sin nya stad så är "god social kompetens" en faktor som kanske borde väga minst lika tungt som "har lite att göra på dagarna".

 

Men vi hittade faktiskt varandra till slut.

 

Jag ser framför mig hur några stycken av er sitter och masserar tinningarna, trycker nosen mot dataskärmen och skrika "MEN HUR ÄR HAN SOM FOTBOLLSSPELARE DÅ?!".  

 

Jo, tackar som frågar; han har gjort två mycket stabila förstaträningar med sin nya klubb, Karl Morten. Jag vet inte exakt hur lång han är, men han har "en lång aura". Långa ben som allt som oftast lyckas vara i vägen vid diverse fläkningar. Dessutom väldigt vårdad med bollen; stressar sällan upp sig och verkar spela lugnt och behärskat. Det blir inte så många höga pastejer i Nolia – UFC anno 2012 är ju ett lag som ska tiki-taka sig igenom Superettan – men Karl Morten (eller "Kalle" som han kallar sig) "ser ut att vara bra på skallen", det tycker jag man kan säga.

 

På tal om mittbackar; Marko Mihajlovic gjorde idag sin första träning för året.

 

Efter dagens timmeslånga pass – som kändes tungt mer på grund av att jag var tung i kroppen ännu tyngre än vanligt i kroppen redan på förhand efter några väl valda gympass – stannade jag, i rollen som UFC-bloggare och entusiast för västerbottnisk fotboll, kvar för att se det nykomponerade juniorlaget möta Umeå IK:s a-lag.

 

Jag satt med Micke Ek (sportchef för UFC:s juniorsatsning, någon sorts koordinator samt den som har mest face-time med "SEF: Svensk Elitfotboll") på kansliet med Karl Morten häromdagen och jag tyckte mig höra att man från UFC:s sida hoppades att någon ur juniorlaget skulle kunna vara "uppe och känna på" a-lagstempot när vi saknade folk. Jag tror han sa det, inte alls säker, jag var så upptagen med att försöka smälta det faktum att Micke Ek varit ungdomsproffs i Paris Saint-Germain att jag inte lyssnade jättenoga. Det fick mig hur som helst att tro att det äldre av UFC:s två uppstartade juniorlag skulle bestå av, säg, 17-18-åringar.

 

Döm av min förvåning när jag efter en dusch – där Jens Sjöström sinnrikt nog tvättade sina träningskläder direkt på duschgolvet medelst schampo och taktfast fotstampning – kom ut och såg att de unga UFC-spelarna knappt mätte två äpplen höga i strumpelästen. De "skulle fylla sexton", fick jag höra och räknade efter ett tag, med ett överslag på fingrarna, ut att de måste vara födda -95.

 

Nittiofem. Nia-femma. Kommer det upp en nittiofemma på en av våra träningar lär man ju plocka ner den här trassligt upphängda fotbollsskylten en gång för alla. Inte för att UFC-spelarna var dåliga, inte alls – av det lilla jag tillskansade mig såg jag en hel del kvalitet, men för att jag skulle få en åldersnoja som västvärlden inte skådat sedan filmkritikern Hans Wiklund, 47, applicerade denna som sin visningsbild på Twitter:

 

 

Nåväl. UFC-juniorerna körde planenligt över UIK utan större bekymmer men på grund av matchens ojämnhet (många UIK-spelare såg inte mycket äldre ut än sina motståndare och mätte även de i många fall en tvärhand hög) gick det inte riktigt att scouta fram några framfötter i det Daniel Bäckström-tränade kollektivet. Det jag främst tar med mig från kiken är att jag på läktaren fann en lönndörr in i tennishallen där jag kunde blicka ut över åtminstone fem banor av bättre sort. Jag har ju, som jag säkerligen påpekat, ett par medelpadska DM-tecken i tennis (på den tiden var det Joakim "PimPim" Johansson och Erik "Matadormix" Löfgren som var svensk tennis framtid) och skulle hemskt gärna hålla igång min fruktade tvåhandsbackhand mot värdigt motstånd. Tennis kom upp som ämne i omklädningsrummet efteråt och när Jonte Jonsson snackade om att han "hade en jävla serve" tänkte jag "ah, här har jag funnit en like" och var på väg att fråga ifall vi kanske skulle ta oss en match, men hejdade mig när Jens fyllde i att han brukade försöka slå stoppbollar till underarmsservar. Men finns det folk i läsarkretsen som inte behöver skämmas över sin överhandsserve så är jag öppen för förslag.

 

Nu ska jag hem och se Rolf-Göran Bengtsson, 67, få det Jerringpris jag alltid tyckt han ska haft.

 

Jag ger lyd fra meg.