Ibland säger tusen ord att man får ladda upp en bild,

 Hej. Länge sen. Idag fick jag dock besked om att min dator, som legat i kuvös hos PC-Akuten i någon vecka, fanns att hämta ut på måndag. Då ska det bli ordning på detta vildvuxna torp igen. 

 

Jag måste börja med att skriva om att vi har haft styrketester i onsdags. Det m-å-s-t-e jag skriva om. Inte så mycket för att det är intressant som för att det ger mig ett legitimt skäl att veva upp den här bilden: 

 

 

Nu var det inte främst för att jag var rädd att fastna på en "kom-igen-en-sista-chin-kom-igen-kom-igen-kom-igen-dååå"-bild (se ovan) från VK:s utsända fotograf som jag länge rörde mig i IKSU-periferin, där jag oroligt sneglade mot den chinsstång där UFC:are efter UFC:are retsamt enkelt svingade sig upp otaliga gånger. Nej, jag stod och väntade tills dess att alla hade kört på grund av den enkla anledningen att jag inte kan göra chins. 

 

Nu tror ni att jag uttalar "jag kan inte göra chins" som en vältränad fotbollsspelare uttalar det, där innebörden är att "jag kan bara göra tretton-fjorton stycken". Nej, nej. Jag uttalar orden som en gammal darrhänt gumma med svårartad artros skulle uttalat orden om hon mot sin vilja hängdes upp i chinsstången av någon brunbränd bicepscurlare i GASP-linne. Jag minns när vi gjorde motsvarande tester i Giffarna inför säsongen 2010; det var första gången jag fäste nävarna kring en chinsstång och det gick… inte så bra, nej. Sedan dess har jag hållit mig undan chinsstänger på samma maniska sätt som jag sedan i höstas varit tvungen att hålla mig undan portvinsslattar. 

 

Men, vet ni, jag kämpade mig upp. Inte en gång utan hela tio gånger. Tio! (Att sedan näppeligen en enda av dessa chins varit godkända i någon tävling som anordnats av någon iförd GASP-byxor tycker jag vi i det här forumet lämnar därhän.)

 

Jag tror att jag kan tillskriva många av chinsen till min skalle som vägrar vara sämst. Samma skalle hjälpte mig – genom inre uppmaningar hjärna-kropp som började redan vid "FÖRIHELVETE inte kliva av innan målvakterna" till "inte SÄMST av mittbackarna bara" vidare till "vi kan ju vara BÄST av mittbackarna" – att trots en fysiskt trasslig decembermånad i Thailand slita mig till en högst godkänd sjundeplats på jojo-testerna i måndags. 

 

Man kan lite kort sammanfatta att utan den delen av min skalle, som får mig att kämpa mig kvar vid detta kantrade haveri till fotbollsskuta, hade jag… kanske kunnat göra någonting av mitt liv. 

 

Johan Larsson bör hyllas för sina tjugoen (21!) chins, även om den hårfagre mittfältaren befinner sig i en farlig, GASP-linne-osande gråzon när han påstår sig"träna chins med viktskiva". 

 

Annars då? 

 

Imorgon är det dags för säsongens första drabbning på fullstor plan. GIF Sundsvall i Nordichallen vid elvarycket. Av förekommen anledning tog jag mig bussledes hem redan igår kväll – vi hade fredagsledigt – och utöver att man bjuds på en smäckrare fredagsbjudning med På Spåret-samkväm så slipper jag dessutom pallra mig upp i gryningstimman imorgon och sätta mig på bussen vid sexsnåret som resterande truppen. 

 

Jag har idag skrivit den första av förhoppningsvis många krönikor till VK:s papperstidning (om här inte blir några bitska mejlstormar, men det borde det inte kunna bli med en så pass gråmelerad och stinglös krönikör) som finns att läsa – EXKLUSIVT! – i morgondagens sportdel. Det blev ett väldigt trassel att väga av vad som kunde var intressant (frågeställningar som "de som är intresserade har kanske redan läst det här i bloggen" svarades till slut med axelryckningen "äh, det är väl bara släktingar som sitter och sympati-F5:ar den här bloggen") och förhoppningsvis kan jag styra upp någon sorts balans i trasslet mellan blogg och krönika i framtiden. Kanske skulle ni kunna hjälpa till med att åtminstone ryta till när det blir alldeles uppåt väggarna för dåligt. 

 

Ifjol vår minns jag att jag fick dra på mig kaptensbindeln inför försäsongsmatchen mot Giffarna på IP. Vi förlorade med 4-0. Jag var aldrig kapten igen. Någon annan blev så småningom Kung Erik och jag blev "den där andra Erik" och när det inte räckte "han med tån". Inte för att go all Bryan Massa on you, men det är en ny säsong som tar sin riktiga, åtminstone elvamannamässiga, början imorgon och det vore fint att få sig en bra start. Jag hoppas att vi ska kunna stå upp bra mot ett GIF-lag som saknar en hel del framträdande pjäser på grund av skador och sjukdomar. 

 

Här pratar förresten förre UFC:aren David Myrestam – Superettans bästa vänsterback ifjol – inför matchen:

"… och alla dom här jävla innebandylagen". Det är bara att instämma i hur svårt det verkar vara för fotbollen att konkurrera med andra sporter i Västerbotten. Här förlorar stadens hockeylag mot såväl Östersund (!) som Sollefteå (!!!) i veckan – men ändå har allt det talats om i dagarna, även i riksmedia, varit Löfven.