GIF Sundsvall – Umeå FC 4-0 (3-0),

Jag har läst nåt om att "Hogg inte övertygade" och att "mittförsvaret inte såg bra ut" i gästboken samt någon sorts diffus hörsägen om att "Kadhim, Ek och Johan Larsson ska ha sett bra ut" i fotbollsbloggen intill. Och på VK:s hemsida kan jag på de tre meningarna utläsa att vi "bjöd på relativt bra motstånd" men att vi "aldrig var nära att göra mål". 

 

Då har jag ändå finkammat hela den vida webben på information om matchen. 

 

Det lämnar förstås en övermäktig mantel för denna för tillfället trassligt uppstyrda UFC-blogg att axla ur matchrapporteringssynpunkt. Men jag ska göra mitt bästa med att i korta, enkla drag sammanfatta varför vi förlorar denna tidiga – ack så tidiga – januaridrabbning mot allsvenska GIF Sundsvall med 4-0. 

 

Jag startade – det kanske förvisso framgick av "mittförsvaret inte såg bra ut" ovan – intill vår nye reslige norrman och… fan, det här låter ju h-e-l-t utvecklingsstört att skriva när man släpper in ett mål efter åtta minuter, men… det kändes bra till en början. Giffarna ägde bollen de första minuterna, spelade runt, letade öppningar, och det kändes som att vi låg bra i positionsspelet. I uppställt spel kändes det inledningsvis som att de skulle få svårt att luckra upp oss. 

 

Men så, sjunde minuten; nån misslyckad rensning, boll som dimper ner, Jonte Johansson på någon sorts halvmesyr till utrusning och så stod Daniel Sliper där med öppet mål. Några minuter senare, samma scenario med en misslyckad rensning som inte når längre än till straffområdslinjen där Pa Dibba (!) drog till med ett avslut som satt lika fint i det bortre aviga krysset som hans världsnamn sitter över fotbollskommentatorers läppar. 2-0 efter knappa kvarten och det kändes så fruktansvärt onödigt då vi i båda situationerna hade haft boll under någorlunda kontroll alldeles innan. 

 

Men i uppställt spel kändes det, halvleken igenom, som att vi hade hygglig kontroll. Åtminstone som mittback. Det gick lite januarisegt för Giffarna i spelvändningarna och vi låg någorlunda rätt. 

 

När farligheter uppstod var det när de tre innermittfältarna (Seif jobbade som offensiv spets framför firma Jonsson-Lundström) inte riktigt lyckades hålla koll på endera Emil Forsberg (bakom mittfältet) eller Ari Skulason (framför) utan lät de komma rättvända med boll centralt. 

 

Vid 3-0 kan vi dock inte skylla bort på slarv. "Foppa" väggspelade sig snabbt och smäckert igenom med hjälp av Pa Dibba (det vore en skymf mot ett så läckert fotbollsnamn att någonsin förkorta det till bara efternamn) och, ja, där hann vi helt sonika inte med, och han kunde fri från straffpunkt rulla in trean. 

 

Vår offensiv? Nja. Inte mycket. Vi har några omställningslägen, en hel del, egentligen då GIF ofta tryckte fram mycket folk. Men. Den stora skillnaden mellan nyallsvenska GIF Sundsvalls offensiv och vårt dito är att de, så fort det finns läge, spelar bollen på en spelare i max- eller åtminstone i närheten av – maxfart som skär sår i lagdelarna och hotar backlinjen i djupled. Vi slog ofta passningen på fötterna, på en spelare som, typ, "vill ha bollen, jag är ju fri, men jag vill helst ha den under kontrollerade former, rulla hit den så ska jag nog kunna hitta på nåt bara jag får kontroll på den". Örjan, vår tränare som är anställd av klubben för att analysera fotboll, jag (vars fotbollsanalyser ni får ta med några nypor salt) får en liten peng för att vara ivägen och mota bollar med mitt pannben, pekade väldigt klokt på detaljen att när GIF-spelarna väl löper, så gör de det i full fart. De tar en maxlöpning – endera för att visa sig, för att riva isär i djupled eller för att avancera med boll – och sedan går de kanske omkring och vilar istället, för att invänta nästa läge. Samtidigt som vi säkert sprang minst lika mycket (säkert mer) i löpmeter räknat, men att vi var i ständigt joggande rörelse omkring. Vi var nästan alltid överallt, men aldrig riktigt där. Såväl offensivt som defensivt. Och man jämför statistiken från en Champions League-final och en grå septemberdrabbning i Allsvenskan mellan Åtvidaberg och Gefle så har säkert grisabonden Daniel Bernardsson ofta sprungit många fler löpmeter än den Real Madrid-spelare (för så blir det väl?) som avgör finalen. Men när Champions League-vinnaren väl tar sina löpningar – då går det undan. Det är lite så fotbollen ser ut på högre nivå och det var väl, om man ska skala ner det till en januariförmiddag i Norrland, lite det vi fick känna på i lördags. 

 

Det här med att man ska springa snabbt i fotboll är förstås en hemsk utveckling för en mittbacksrese av min saktfärdiga natur. Jag vet inte ens om jag kan springa så snabbt att det kan bokföras som en maxlöpning. 

 

Den största skillnaden defensivt dock; att när GIF Sundsvall väl pressar – och mot ett lätt tafatt gjordes det mest hela tiden – så gör man det ordentligt, med forwards som löper mot bollförande back i hög fart med en intention att verkligen lägga rabarber på bollen, eller åtminstone i processen stressa honom så till den milda graden att han skeppar bolluslingen snett och vint. När vi pressar så gör vi det mer i någon form av habil, grå alibi-press ("alibi"-bisatsen är knyckt av en gammal -94-bronshjälte som klokt myntade det som expertkommentator innan han av ännu oklar anledning började rida på kokta varmkorvar) där man som pressande spelare känner sig rätt nöjd över att bara "ha varit där" i någon GIF-spelares närhet, dock på så pass behörigt och behagligt avstånd att han i tryggt gemak kan slå en perfekt passning till nästa spelare. Och han till nästa. Och nästa. Och, ja, ni fattar. 

 

I andra halvlek plockade vi in Jens Sjöström som defensivt mittfältsankare där han sjönk lägre och låg bakom Lundström och också inbytte Chenouffi. Vi vände på mittfältstriangeln och det fungerade alldeles ypperligt den kvart jag var kvar på banan. Jens, med sin defensiva orientering, lydde lyhört minsta direktiv bakifrån (sofistikerade tillrop som exempelvis "HÖGER! HÖÖGER! HÖÖÖÖGEEER!!!" eller, och det här är bara ett andra exempel, "VÄNSTER! VÄÄÄNSTER! VÄÄÄÄNSTEEER!!!") och stängde av Giffarnas ständigt runtsmygande offensiva mittfältstrio i uppspelsfas. Vi fick en annan stabilitet och Ari och "Foppa" slutade nästintill helt att komma rättvänd med boll. 

 

Sen byttes jag ut efter sextio. Joggade ner. Tappade lite fokus på matchbilden – man ser så uselt från kortlinjen – men kan konstatera att det kom ett 4-0-mål och att Adam Chenouffi var den som på offensiv planhalva verkligen vågade hålla i bollen, utmana sin försvarare och försöka hitta konstruktiva passningslösningar. 

 

Ian Hogg? Gör en habil insats och visade i andra halvlek framför allt upp sitt fina driv i steget offensivt. Nya zeeländaren känns – då han aldrig tränat ordentlig löp- eller styrketräning – som ett råämne som absolut kan komma att ta flera steg i ett. Han har en fin fot, såväl den raka crossbollsfoten som den "skruvade inläggsfoten" (har jag EN läsare kvar hit ens?), och adderar man då hans snabbhet torde det finnas potential för att han med framgång ska kunna ränna Superettanflanker upp och ner i vår. Men. Det var ju ingen Ferdinand-sätter-sig-på-humla-insats i lördags, det var det väl inte. 

 

Så. Eftersom jag inte har en enda läsare kvar hit, det kan vara tangerat rekord för UFC-bloggen, så behöver jag inte fundera ut någon snitsig avslutning.