Att kryssa i ”Spela med dolda värden”,

Ni får ursäkta. Jag tänkte sätta mig ner och författa några rader direkt vid hemkomsten från träningen, men… jag fastnade vid Football Manager. 

 

Fastnade! Tanken var att jag skulle kila iväg på ICA för att köpa spaghetti. Halvannan timme senare hade jag på Cajsa Wargskt manér istället vevat i mig en banalt trasslig sörja av risblandad köttfärssås, ställt in affärstrippen, suttit kvar vid FM och – tack vare den dedikationen – kunnat ro hem Groningenproffset Petter "Ljusvattnets Henry" Andersson till Norrland och GIF Sundsvall inför säsongen 2013. 

 

Så; time well spent. Håller ni inte med om det är jag rädd att vi inte kan vara vänner längre. 

 

Vi fortsätter på FM-spåret; ni vet när man spelar med "Dolda värden"; när alla okända spelares attribut är dolda och ersatta av streck. Ni vet när man under dessa premisser tar in en okänd spelare på provspel, klickar sig in på sin trupp, ser det grönmarkerade namnet och ska till och klicka på det för att för första gången se hur bra han egentligen är; 

 

(Ni vet förmodligen inte. Jag fortsätter ändå med min liknelse)

 

EXAKT så var det idag när jag satt i omklädningsrummet och såg Albert Kargbo och Muhammed Kamanor sitta och veva på sig skinande nya skor och benskydd samt oräkneliga lager klädesplagg innan de skulle ut i den västerbottniska kylan. 

 

Jag satt som på nålar och mina ögon var så där trinda som de inte varit sedan juleafton -95. 

 

När någon påtalade hur spänd och exalterad jag verkade så svarade jag, halvt skämtsamt, att "det är ju inte varje dag som en hel svensk fotbollssäsong avgörs en onsdag i mars". 

 

Det var ju ingen mjukstart till svensk vinterupplevelse de fick, direkt. Kung Bore och hans allierade bjöd på isande bitkyla och kastvindar på tjugotalet sekundmetrar ute på Gammlias öppna fält; ett knappt dygn efter att de – som enligt "Mackan" båda klev av planet iförda linne och tunnare tröja – fått stifta materiell bekantskap med ordet "jacket" för första gången. 

 

Nåväl. Om man nu någonsin kan säga någonting alls om två jetlaggade afrikanska tonåringar efter ett enda pass med kvadrat, passningsövning, hålla-bollen-spel med trelagsprincip samt elva-mot-elva-spel på fullstor plan – ja, då säger vi så här;

 

Albert Kargbo, den artonårige anfallaren, var ingen Lukaku-typ. Inte alls. Inga hundranittio centimetrar, inga nittiofem pannor och han hade inte den där auran av att under uppväxten till dagligdags ha brottat ner otämjda bufflar med blotta nävarna. Istället var han rätt tunn och spenslig och av det man kunde avläsa på elva-mot-elva-spelet mer av en avig dribbler än någon tung, forcerande centertank. Det kan ha varit den hårda motvinden; men jag som spelade mittback emot honom upplevde inte att han var någon raket i djupled. 

 

(… eller att han helt sonika mötte en synnerligen rapp mittback?)

 

Muhammed Kamador, den nittonårige högerbacken, var kraftfullare och grövre om än relativt kort. Han såg stabil ut i defensiven mot vår vänsterflanks Seif samtidigt som han kom runt några gånger offensivt och visade prov på en snabbhet som säkert skulle kunna angränsa till röda siffror på FM. Kamanor var helt klart den av afrikanerna som visade framfötterna mest – även om han för den skull kanske inte såg ut som "världens näst bästa afrikan efter Kofi Annan" eller hur nu agent Patrick Mörk uttryckte det. 

 

Även om båda talade engelska så blev det en del kommunikationsmissar. I första passningsövningen exempelvis, där man i par om två skulle spela bollen till tredjepart för att sedan överlappa åt varsitt håll, så blev det direkt totalstopp när herrar Kargbo och Kamador skulle överlappa varandra. När de stod där och såg frågande ut, allt medan den för afrikanerna ämnade väggpassen rann ut över sidlinjen, så såg jag framför mig hur det stora pressuppbådet på plats över hela sina ark tecknade ner "FIASKO FÖR AFRIKASATSNINGEN" samtidigt som UFC-ordförande Bergmark gömde sitt gråtande anlete i nävarna. 

 

Men det ordnade upp sig. 

 

Allt som allt var det ingen förstaträning som fick varken Joel Burström eller Danny Persson att genast lämna in sina avgångsvederlag till Håkan Bäckström för att – i uppenbar brist på framtida speltid – satsa på sina civila karriärer istället. Men det var heller ingen dålig träning för ett par jetlaggade 18-19-åringar som för första gången utsattes för västerbottnisk kyla och vedervärdiga kastvindar (fan, jag har ännu inte acklimatiserat mig till dessa vindar – och jag kommer från Medelpad) och som hemifrån är vana att träna vid 06.30 (!) på morgonkvisten för att det därefter är för skållande varmt. 

 

Dubbelträning imorgon. Fotboll på Gammlia under morgonkvisten följt av löpträning i Nolia vid femsnåret på eftermiddagen. Räkna med ytterligare, utförligare afrikanutvärderingar efter det.