Exakt så hårda är våra sierraleonier,

Extraträning igår imorse på Gammlia; jag, Jens Sjöström, Jens Junior, Jonte Jonsson, Kalle, Wennebro – och Albert och Muhammed. 

Riktigt intressant blev det först när vi avrundade träningen med en-mot-en-övning. Albert – den avige anfallaren – hade väldiga problem att dribbla sig förbi både Jens, Kalles och till och med mitt (!) styrspel. Han blev trevande, uppstannad och försökte till slut i brist på annat fippla sig igenom medelst tunnel. Men så fort han mötte sin kompis Muhammed så tvåfotsdribblade han sig varje gång igenom. 

Detta då Muhammed hade en mycket aggressivare, afrikansk stötbrytstaktik som med kvickt dansande fötter visade sig fungera väl mot västerbottniskt motstånd – allt medan Albert, som gick på den västerbottniska pumpen gång på gång, dansade förbi. 

Det var mycket märkligt. 

Något minst lika märkligt? När Stuart gav oss "fri tid" som avrundning ville Jens skjuta, någon ville lyfta längre bollar, jag och Wennebro avgjorde en prestigefylld en-touch-gris, Mohammed och Albert – de började löpa runt planen. 

Runt, runt, runt i otaliga varv – och ifall det var någon form av nerjogg så var det det överlägset snabbaste nerjogg jag skådat. 

Löpa… runt… fri… frivi… frivilligt? Tror ni förväntningarna var lite höga på de båda afrikanerna inför eftermiddagens löpträning i Nolias friidrottsoval? 

Tjugofyra (inte fler…) hundrafemtiometerslöpningar stod på agendan. Och även om jag hade högst förväntningar på den tunne, flugviktaren Albert Kargbo så var det den kraftfullare Kamanor som visade sig vara långdistanslöparen i sällskapet. Och vilken långdistanslöpare sedan! Han bara flöt iväg till ledning i varje nittioprocentsrusch med ett steg av den lätta natur som man som sävlig mittbacksrese ser på med den grönaste av avundsjuka. 

Kargbo däremot föll ofta – trots sin till synes optimala löparkropp – gång på gång tillbaka i fältet och till och med jag kunde spurta om honom ett antal gånger; något jag tänker placera överst på mitt CV. 

"Snabbare än en afrikan". Jojo. Telefonen min blir varm av samtal från diverse agenturer bara jag tänker på det. 

Vi bröt upp strax efter sexsnåret – vissa i laget var tvungna att springa hem till den heliga torsdagskvällen av europacupsfotboll – och efter att Muhammed och Albert ätit middag på stan så fick de skjuts hem till sin gemensamma lya på Berghem av Kung Erik. 

Han avlämnade en rapport om att värmen på elementen var uppskruvade till max och att de blev synnerligen fascinerade när Lundström hjälpte dem att veva igång datorn. När de fått en grundkurs i datamushantering kunde de upptäcka såväl Youtube som Spotify där de omgående ska ha letat rätt på några smäckra afrikanska toner. Muhammed – som jag uppfattat som den mer tillbakadragne av de två – ska ha varit en jävel på att dansa. 

Och – framför allt – berättade Kung Eriks besök att det inte är några veklingar vi har värvat (Jens Sjöström närmast skrek av avund när han noterade bådas tvättbrädor som indikerade 20 i "Grundkondition"). 

Exakt hur hårda våra nya afrikaner är? Tja, täcket och kuddarna hade förpassats till träparketten; de valde att sova på golvet för att sängen var "för mjuk".