Senaste nytt på alla fronter,

Stockholm kommer om hundra mil, 

Stockholm kommer men här är ditt liv

 

Vi fick helledigt i helgen – fråga mig inte varför – och jag tog tillfället i akt att besöka huvudstaden. 

 

Inte hem till Norrlands, utan jag rispade medelst kökskniv upp ett så pass stort hål i min myntfyllda porslinsgris att jag kunde ta mig hela vägen till Svea Rikes huvudstad. 

 

Därav bloggtorkan. Jag ber om ursäkt. Det enda fotbollsrelaterade jag sprang på var när jag vid gaten till planet hem från Bromma såg Tomas Dennerby, ni vet; damernas förbundskapten – han som kan se ut som ett fläderblomsstinnt barn av lyckligaste lynne även efter en värre kölhalning i en avgörande mästerskapsdrabbning. Han såg ut att vara på väg i samma västerbottniska riktning som mig innan han i sista stund vek av för att borda planet mot Malmö. Jag twittrade direkt ut att "EMMA BERGLUND" på grund av Dennerbys flygval var "ISKALL I LANDSLAGSDISKUSSIONEN" och mycket riktigt; när truppen till den kommande Kanada-matchen presenterades så var Berglund ersatt av – håll i hatten – Malmös (just det!) Linn Nilsson. 

 

Ojvoj. Det kan ha varit det största min ständigt täppta nyhetssnok grävt fram sedan jag som Dagbladets nischade dressyrreporter vände ut och in på den lokala medelpadska ridsporten. 

 

 

Nåväl. Hur roligt det än är att lägga upp vardagsbilder på sig själv – det är ju till syvende och sist det en blogg går ut på – så står det väl någonstans i det finstilta i min överenskommelse med Västerbottens-Kurriren att jag då och då nämner någonting om Umeå FC. 

 

Vi går väl därför först och främst tillbaka till torsdagen. Vi avrundade den korta – o, så korta – träningsveckan med ett löptest av mjölksyrekaraktär. En "idioten"-bana på totalt hundrafemtio meter (fem-tio-femton-tjugo-tjugofem meter stod konerna utplacerade på ifall vi har någon tränare av sadistiskt lynne som vill hitta inspiration) som skulle löpas först en gång, varpå man vilade i tre minuter för att sedan löpa samma bana igen. Det skulle inte få skilja mer än två sekunder mellan löpningarna. 

 

Jag var 0,1 sekunder långsammare andra gången – trots att benen på förhand kändes som två blysänken. Av detta kan man konstatera att jag är relativt jämnseg; en styrka så god som någon. 

 

Annars tyckte jag att Danny Persson, denna tunga koloss, imponerande med ett överraskande kvickt steg i vändningarna. Han hade en taktik där han medelst låg tyngdpunkt höll ena handen i backen när han rundade konerna – nästan som en hockeyspelare skulle gjort vid en likartad bana på is. 

 

"Han har sålt för många NHL-tröjor; det är vad han har gjort", som Zlatan skulle uttryckt saken. 

 

Kamanor såg sedvanligt lätt ut; det såg ut som om han bara joggade igenom banan och frågan måste ställas om det ens produceras någon mjölksyra när man bara flyter fram. 

 

Wallerstedt berättade efteråt att han genom sina många år av löptestande lärt sig att man blir mer mjölksyretålig ju äldre man blir. Och nog är han gammal, "Walle". I söndags fyllde han trettiofyra och bjöd, som traditionen bjuder, på tårta efter dagens träning. 34 är ju dock bara en siffra, för att riktigt förstå hur gammal han är måste vi sätta saker i ett sammanhang. "Walle" kallar mig då och då för "direktör Löfgren". Det minns jag att han gjorde redan i Giffarna och jag förstod inte heller då varför utan antog helt sonika att jag hade en direktörsaura över mig. Härom dagen berättade han dock varifrån han hämtat sin referens: 

 

"Det är ju ifrån ’Repmånad’; du vet när ’Direktör Löfgren’ kommer in och bokar bord!". 

 

Så gammal. 

 

Det hände en del på övergångsfronten medan jag spatserade Götgatan fram i jakt på nya paltor. Afrikanerna är klara via utlåning – alla tre! Även Kallay som hittills visat upp sig i form av en namnskylt i omklädningsrummet som förvisso suttit stabilt och inte gjort någon besviken. Ett tilltänkt "stjärnförvärv" ska ha varit en artonårig bolivian med det klassklingande artistnamnet Silva – men det ska ha runnit ut i sanden och… ja, jag vet inte – jag är ingen expert på den inhemska bolivianska ligan, däremot litar jag på att någon i UFC-ledningen laddat bolivianska ligan under någon FM-save för att säkerställa kvaliteten – men det hade känts en aning chansartat att ta hit en ensam 18-åring för att spetsa vår trupp. 

 

Nu fick vi istället lära känna en holländare vid namn Hicham Faik på dagens träning; en vänsterfotad mittfältare av lång och spenslig natur – o, så spenslig; alla holländska passningstrianglar verkar ha hållit honom på behörigt avstånd från alla sorters skivstänger – som fyllde 20 år just idag. Han har tillhört ADO den Haag, provtränat med Groningen och får nu alltså en vecka på sig att imponera sig till en plats som spetsförvärv i UFC-truppen. 

 

Jag har för mig att Hicham, likt Adam till höger, hade visst marockanskt påbrå och… visst är det lite, lite Chamakh över utseendet? 

 

Och han visade vissa kvalitéer, det gjorde han. En fin vänsterfot på uppspelsövningen, kloka hålla-i-bollen-värderingar i elva-mot-elva-spelet (ingen av den där "nu-ska-jag-visa-upp-mig"-hybrisen som kan drabba provspelare) medelst säkert passningsspel och den där härligt gängliga spelfördelarstilen – lite Pastore-vibbar – med lång hals högburet huvud som ser ut att kunna läsa av hela banan från någon periskopsvinkel. Han gick också att styra defensivt – med dresserande rop som "left", "right", "pressure", "fall" och det fonetiskt malplacerade "NEVER!" jag skriker varje gång det är bollduell och man "aldrig!" får förlora – på ett mycket enklare sätt än exempelvis sierraleonierna. 

 

Han var helt klart en välskolad fotbollsspelare. 

 

Det var väl bara det att han kändes så… vek. 

 

Min nyhetsnäsa är verkligen helt nysnuten; här har han Hicham gjort mål för sitt ADO mot Feyenoords reserver och… ja, han ser ju inte ut som någon som sätter skräck i ett falkenbergskt innermittfält om en månad? 

 

… dessutom är Hicham Faik väl något av en besvikelse namnmässigt när man ändå gör sig besväret att värva en flamländsk spelare? När vi förlorade dragkampen om Akropolis mittback Sotiris Papagiannapoulos i vintras skulle vår namnbleka trupp må bra av en riktigt bra van-efternamn (tänk Ricky van Wolfswinkel) eller åtminstone ett Geert i förnamn. 

 

Se där. Nu har jag försökt kompensera det faktum att jag skrivit alldeles för lite under en helg genom att skriva alldeles för mycket på en måndag; två fel som förhoppningsvis kan bli ett halvt rätt.