Världspremiär för Gainomax med päronsmak (kanske, jag behöver läsare),

Jag cyklade iväg till Nolias friidrottsoval på förmiddagen för att köra ett styrkepass. 

 

Jag tänkte inte köra helt slut på mina arma ben, bara ge de en liten omgång; vi hade ju fotbollsträning om bara några timmar vid tvåsnåret. 

 

Men ni vet hur det blir; gymdelen är fullsatt med unga innebandyspelare från Riksidrottsgymnasiet. De tränar hårt. Vevar vikter i övningar jag inte alls förknippar med innebandyglasögon och Unihoc-svettband. 

 

Och, ja, är det några man inte kan verka vekare än så är det väl RIG-innebandygrabbar. Så jag gav mig själv en ordentlig kölhalning av hela benpartiet medelst skivstång. Avrundade med häckhopp i spänstsyfte. 

 

Inte. Det. Bästa. Beslut. Jag. Tagit. 

 

Jag kände redan på cykeln på väg mot Gammlia att mina lår var spända som fiolsträngar. 

 

Fiolsträngar som, skulle det visa sig någon halvtimme senare, var helt ostämda och omöjliga att spela försvarsspel med. 

 

Jag går alltid in till varje träning med inställningen att vara bäst av – om inte alla – så åtminstone de på min position. Jag hoppas och tror att alla går in med samma inställning varje träning – det känns ju faktiskt väldigt öppet om de allra flesta platserna i startelvan i nuläget – annars kommer vi få väldigt trassel att hålla uppe en träningsnivå av superettanskt snitt. 

 

Idag var jag hur som helst överlägset sämst. Hålla-bollen-spelet med tre lag i början, visst, där gick det okej – men sen var det dags för dubbla en-mot-en-övningar. Och om det sitter några fotbollsmässiga lekmän därute så ska jag förklara att för en mittback med grundsnabbheten hos ett mjölkdäst bältdjur är det ingen fördel att ens ben är ännu en beskärd del tyngre vid en man-mot-man-duell på en större yta mot, säg, Johan Larssons peta-och-spring-finter. 

 

Toppa spektaklet till mittbackskropp med ett ordentligt slutkört lynne och din kanske enda egenskap – att då och då kunna "läsa spelet" – sätts ur funktion och du har komplett misär träningsinsatsifierad. 

 

Med två och en halv vecka till Falkarna borta känns dylika träningar… sådär. 

 

Tror ni då att man blev lite upplyft av att kliva av konstgräset och mötas av – ett omklädningsrum uppdukat med smakprover från Norrmejeriers nya Gainomax-idéer. Danny Persson, Västerbottens största mjölkdrinksjunkie, lyste upp som bara barn på julafton och män som kränger NHL-tröjor till ockerpriser kan göra. 

 

Jag vet inte hur pass konfidentiellt den här proceduren med nya smaklanseringar kan tänkas vara – men, vafan, det är inte uranbrytning de håller på med på Norrmejerier; vi kör. 

 

I de små kopparna fanns prover med såväl "Natural" (!), "Pear" (!!) och – håll i plommonstopet – "Coconut" (!!!). 

 

Vi fick ett långt formulär som vi skulle fylla i. Jag skrev, som den proteinshakes-konnässör jag är, långa essäer om hur pass väl varje smakprov dansade i gomseglet. Jag satt och mumlade medan jag kritade ner avslutningen av omdömet om kokosnötssmaken; "spännande… utropstecken". Mittbackskollega Jens Sjöström tittade upp från bänkplatsen intill. 

 

"Kokosnöten?", frågade han varpå jag nickade. 

 

Han vek fram sitt ark, bläddrade fram till omdömet om nämnda smak och visade upp vad han skrivit: 

 

"Spännande!"

 

Den barnsliga, fotbollsspelarmässiga motsvarigheten till två sofistikerade herrar som på en avdragsgill vinprovning med företaget med näbben full i rödtjut samstämmigt hummar om att vinet har "gräsiga toner". 

 

Päron? I mjölkdryck? Vad tror ni själv? Det var som om någon doppat ner en Piggelin i ett mjölkglas och låtit det stå i halvannan timme. Är ni av Danny Perssonskt lynne vattnas det väl i gipan – men för oss vars sötsug inte är en namngiven psykriatisk diagnos låter det ju förkastligt. 

 

Spelarmöte på det. Vi luftade allt det som gjort oss besvikna under försäsongen. Det var lite som den gamla Festivus-traditionen "airing of grievances". Är ni inte på det klara med den referensen så ber jag er åsidosätta elva minuter så att vi kan fortsätta vara vänner.