Skärtorsdagen,

Skärtorsdag – nån sorts halvmesyr till lallardag? En lugnt skvalpande brygga in i påskledigheten?

 

Icke. Inte ens när skärtorsdagen – dagen då Hosianna bröt ett paket ägg, kokade och delade med sina lärjungar och sade "detta ägg har ett skal på vilket ni ska måla någonting fyndigt" –  är placerad dagen efter en nittiominutersdrabbning får man sig varken ro eller rast.

 

Jag var uppe i den arla morgonottan och vandrade ganska omgående mot Gammlia för ett extrapass med Björn-Åke. Lundström "kände sig inte pigg", Wennebro "skulle till naprapaten" och Johan Larsson lät – ve och fasa – välmåendet hos sin son gå före utvecklandet av sitt eget passningsspel; då blev det bara jag, Kalle Morten och Jens Sjöström kvar av de som brukar frekventera Björn-Åkes träningspass. 

 

Längre bollar; hårda, pressade och välriktade – inga färdballader – stod på schemat och jag såg mycket fram emot det. Tills dess att jag lommade ut på planen och påmindes om den okristliga smärta i svanskotan som jag ådragit mig under Mariehemsmatchen då åttioåtta kilo Jonte Johansson föll över mig. 

 

Vid varje försök till längre lyftning från mina fötter så kändes det som att hela mitt underrede höll på att föda fram ett litet ryskt brottargossebarn. 

 

Det var det första passet. 

 

Vid tresnåret var det dags för det andra; samling ute i Ersboda för att med UFC-truppen spela ett parti bowling. Låt mig återkomma om det spektaklet. 

 

Och vid halv sex var det så dags för dagens tredje aktivitet; träningen på Gammlia. Vi som spelade igår – en grupp på knappa dussinet – joggade bara ner. De andra sprang snabbhetsbanor och spänsthoppade över häckar med Fys-Malin. 

 

Och även om det bara var nerjoggning och ingen riktig träning så märktes det verkligen – kanske nu tydligare än någonsin – att säsongen närmar sig med stormsteg och att vi bara har några få, få tillfällen kvar att visa upp oss innan vi rullar in på en halländsk parkering för match. 

 

Vi spelade kvadrat. Mitt uppe i en omgång. Det var roligt. Det var uppsluppet. Stuart står och tittar på. 

 

Då säger Danny Persson följande ord:

 

"Vi tar och springer några varv, gubbar". 

 

Vi tar det igen: 

 

Danny Persson: "Vi tar och springer några varv, gubbar". 

 

Han börjar jogga. Får med sig gruppen. Tar tag i övningar. "Höga knän", "sparka bak", "hoppa sidled", ja, ni vet. Såna där riktiga övningar. Istället för kvadrat. Mitt framför snoken på tränaren. 

 

Han har en räv bakom varje öra, Danny. Jag vet det, han vet det, ni vet det – och alla som någonsin fått en "Real Madrid Trädgårdstomte" budad hem till sin adress tillsammans med en frankerad faktura på 299 kronor vet det. Danny står inte och tänker "ska jag inte dra igång en löpövning?" under kvadraten. Han står och tänker på vem han ska sätta dit med en passning i knäledshöjd och vilket typ av alla hans mjuggleenden som ska följa. Eller kanske på vilken sorts smaksatt giffel han ska doppa i O’boy-glaset till kvällsfika. 

 

Men nu. Nu närmar det sig, gott folk. Det finns några få – ack så fåtaliga – chanser kvar att visa upp sig. Och sällan har det varit tydligare. 

 

Ny chans imorgon. 10.00 på Gammlia. 

 

Till sist måste vi rikta välförtjänt beröm till de som rott i land denna bilaga:

Jag är ingen kvalificerad bedömare av tidningsestetik, men jag har bläddrat igenom en hel del inför-bilagor i mina dagar och, ja, baskemig, är inte detta en av de allra läckrast utformade layoutmässigt så säg?