Tack och förlåt,

Tack för alla vänligt sinnade kommentarer till det förra inlägget. 

 

Ni skulle bara veta hur det värmer ett bloggslående hjärta. 

 

Jag tror det är i Första Mosebok som det går att läsa hur Jesus förtäljde den gamla hebreiska sanningen att "en bloggkommentar säger mer än tio tummar" till sina lärjungar som alla satt och instagram-fotade nattvardsoblaterna i motljus. 

 

Det var roligt att efter-match-intervjuerna från hemmaplan uppskattades – men jag hoppas innerligt att det var sista gången de genomfördes. 

 

Veckans blogguppdatering från UFC-fronten hade varit underkänd även om vi skrivit hem från en somalisk ögrupp via flaskpost. Jag är ledsen. 

 

Men jag har heller inte befunnit mig på fronten. Som en ytterligare motriggskrydda till besvikelsen att inte ens ingå i matchtruppen i måndags så vaknade jag på matchmorgonen upp med en mångfacetterad bakteriehärd i halsgipan. 

 

Jag satt hemma i dagarna två med en hemvävd huskur på vitlökar, citron, hetvatten, vitaminte och honung – kompletterat med hela Apotekets arsenal av tabletter och saltlösningar för halsgurgling. Men det var inte förrän någon twitterledes rekommenderade ingefärans – denna diffusa knöl som länge legat i skafferiet och väntat på att någon ska förstå dess användningsområden – välgörande läkekonst som en tillfriskning började ta fart. 

 

Jag såg onsdags- och torsdagsträningen mestadels från sidan och… ja, det såg bra ut – tätt, tufft, bra tempo; men det där skrev jag om i den måndagskrönika jag i all hast vevade iväg till VK igår. 

 

Men det är ju så. 

 

Alla träningar ser ut att vara den roligaste och bästa träningen i mannaminne när du står på sidan och inte kan vara med. 

 

Yrkesgruppen "fotbollsspelare" måste vara en av de allra trassligaste när du tvingas stå indisponibel på sidan och titta på. Jag skulle nog utan tvekan byta den rollen mot valfri annan yrkesroll. 

 

"Jaha, du jobbar som fluffer i hästporrbranschen? Ska vi byta?"

 

Jag stod under torsdagseftermiddagen under en talande sovjetisk grånad och undrade buttert huruvida jag hade något annat än slöa IKEA-knivar hemma i grytet. Suckade över att jag inte hade någon ugn att veva in huvudet i. 

 

När så – från ingenstans – Wallerstedt efter träningen berättar att han skulle åka ner till Sundsvall för att se Giffarna-Syrianska. Direkt. Jag bara bytte om och hoppade in i bilen. 

 

En fyra-noll-seger, månadens första solsken (jag vill inte trampa på några ömma Norrlands Huvudstads-tår här, men det sken verkligen upp precis vid skylten där vi äntrade Västernorrland) och lite kvalitetsumgänge med såväl familj som med de fantastiska människotyper som anser att en mening innefattandes "Magnus Hedman" och "Ancona" är höjden av humoristisk briljans – mer behövdes inte för att jag på fredagskvällens träning skulle komma tillbaka som en ny människa och göra en riktigt jävla hygglig träning. 

 

Nu ska jag i helgen ta tag i det här med bloggandet också inför den stundande publikfesten. Mitt norra öga har skådat att det diskuterats UFC-hymner i hemsidans gästbok; ett ämne som jag tänkt ta upp för ett bra tag sedan. 

 

Jag lämnar eder med funderingen om inte Östersund till det facila hemmaoddset av 3,60 kan vara värt en slant mot (överskattade? De har ju typ samma lag som ifjol?) seriefavoriten Sirius som sägs sakna Johan Claesson, Gustav Alpsten, Christer Gustafsson, Ian Serelius, Alan Aljaderi och Jesper Nyholm. Östersund ska bara sakna innermittfältaren Martin Johansson men, som vi såg på Gammlia häromveckan, ska väl inte det kunna ställa till särskilt mycket trassel…

 

… för sydkoreas egen lilla Luka Modric spelar! 

 

I övrigt såg väl Östersund ut som ett riktigt bra Division I-lag när de spelmässigt dominerade mot i stort sett den elva som tog en Superettanpinne på bortaplan mot Falkenberg?

 

Äh. Vi provar.