”You can be young and bitter”,

Det var ingen klang-och-jubel-vandring hem från lördagens morgonträning.

 

Ingenting tränger in som decimeterhögt snöslask i ett par – från pensionering återkallade – gamla vinterkängor i slutet av april. Ingen-jävla-ting. 

 

Speciellt när du just fått matchtruppen rabblad och du än en gång tillhör den, rätt stora, skara som får ägna söndagen åt att baka surdegsbröd, äta brunch på lokal och Instagram-ladda upp närgångna bilder på ett par frasvåfflor eller vad folk som inte är med i Superettantrupper nu ägnar sabbatsdagen åt. 

 

Och, ja, det är "bara att jobba vidare", min mor (som ofta skriver uppmuntrande bloggkommentarer som jag lika ofta raderar) lär väl skriva något om att jag "är bäst EGENTLIGEN" och – ja, jag tror ju att när jag är som bäst så ska jag spela i Umeå FC anno 2012. Jag tror ju det. Annars hoppas jag att jag inte suttit här, i ett litet gryt på Väst-Teg, på soffslafen i bara mässingen sent in på lördagseftermiddagen utan någonting annat i tankarna än att heja fram Doncaster till en Stryktipsskräll. 

 

(Hoppas jag… Men. Äh, jag hade nog suttit i ett gryt någon annanstans med samma depreverade lördagsvanor.)

 

Jag tror ju att jag ska spela från start; den tron har jag inte direkt tappat, även om Kalle radar upp sexgetingsinsatser. 

 

Det som är nerslående är det faktum att det inte finns någon realistisk chans att träna in sig i elvan under veckorna. I veckan var det Hammarbymatch måndag, och för oss som inte startade och ville ägna veckan åt att spela sig närmre följde följande vecka: 

Tisdag: match mot Mariehem på en decimeterhög snöbädd. En laguppställning med Yeti Snömannen, Fader Frost och Ola Skinnarmo hade månne kunna imponera. 

Onsdag: veckans enda riktiga fotbollsträning. 

Torsdag: spänst- och snabbhetsträning. Hoppa över häckar. Springa lite. 

Fredag: ledigt. 

Lördag: dag-innan-match-träning med totalt sex minuters spel. Annars mest uppställda spelövningar där startelvan rullar uppspelsvarianter och nöter fasta. 

 

Du behöver som allra minst "en riktigt bra träningsvecka" innanför västen för att norpa åt dig en startplats i den tuffa konkurrens som råder i Umeå FC anno 2012. Även om du skulle stå på huvudet på en onsdagsträning så låter det tufft att peta någon med en motivering byggd på en enda träning. 

 

Det är främst det faktumet som är betungande när man spatserar hem genom snöslasket. 

 

(Blogginlägget lämnas vind för våg på lördagskvällen för att se ifall Allstar kunde tänkas visa El Clasico på någon avlägsen skärm bland allt innebandyeftersnack)

 

Söndag. 

 

Vi noterar från matchtruppen att Joel Burström är tillbaka efter en "lower body injury" (som man skriver i NHL-slutspel och Superetta-upptakter) och att Vlado ska kunna gå för fullt – samt att Ibra Kallay och Seif, som tog två av de fem åtråvärda bänkplatserna i Falkenbergspremiären, får flytta på sig till förmån för Bohman och Hampus Wallgren som på en femmannabänk blir en lämplig "ytterpotatis" som går att stoppa in såväl i försvaret som på mittfältet. 

 

Och, ja, jag tänkte se Giffarnas bortamatch mot AIK i eftermiddag… 

 

 

(Jag har förstått att Ljungskile, som vi tar emot nästa helg, inte ligger gemene UFC-supporter särskilt varmt om hjärtat. Vore det inte roligt ifall någon med, säg, "fyra i teckning" tog på sig att måla upp en dylik nidbild inför det känsloladdade revanschmötet?)

 

… och simultanlyssna på Sportradions Superettan-extra (det finns väl inget bättre sätt?) och därefter är jag helt öppen för förslag till efter-match-projekt.