VF-Coachen-uppdatering,

Jag tog mig till Gammlia i afton. Det vankades toppmöte i Norrtvåan; och, ja, någon kanske hummar något om att "det var kallt" eller att "det var ju Sverige-Ryssland på teve"* – men lika sant som att bedriva lokalfotbollsrelaterad blogg har sina fördelar** så har det också sina förpliktelser. 

 

*= Jag tycker att det borde vara inpräntat i varje svenskt idrottslynne att aldrig hänge sig åt idrottsevenemang där Staffan Kronwall är delaktig. 

 

**= Allt hänger lite ihop. Fördelen (singular) är nämligen, märkte jag idag efter ett och ett halvt års troget UFC-bloggande, att du kommer in på just toppmöten i Norrtvåan utan att behöva betala entrépeng***. 

 

Mariehem tog emot Skellefteå och jag har ju mött de grönvita ett otal gånger under min tid i UFC-tröjan. Och, tänk; jag har aldrig blivit minsta imponerad av den där Kim Lundmark på topp. Mot oss har han, varje gång jag spelat i alla fall, bara spelat felvänd – fått boll som target och, utan minsta intention att hitta på något, bara rullat den tillbaka. 

 

Kanske är det för att vi har varit för bra i träningsmatcherna; att han blivit för isolerad. Kanske är han UFC-supporter och vill dess mittbackar väl. 

 

Jag har hur som helst tänkt att "bara stå felvänd och passa bollar tillbaka? Den där snubben kan väl inte göra särskilt mycket mål i tvåan" och fnyst åt de som pyntat upp 2 200 000 fiktiva Folkbladet-slantar för honom. 

 

Inte längre. 

 

Han måste – speciellt som min handplockade Crouch-typ placerades på bänken (när tar ’Arry Redknapp över Drängsmark/Ostvik?) i premiären – in i min elva. 

 

Två nya mål idag. Ett enkelt från nära håll då Danne Larsson sick-sackade sig igenom längsmed förlängd mållinje och spelade snett-inåt. Ett andra, 3-1-spiken i kistan, då han serverades en smäcker lyra i djupled av Niklas Wiberg och kliniskt stänkte dit bollen intill stolpen. 

 

Speciellt på hemmaplan kan jag tänka mig att det kommer fortsätta rassla in baljor. En gång sköt han, sugen på ett hattrick, i ett läge där han kunnat spela en lagkamrat till i stort sett öppet mål. Men vem kan klandra honom? För det första har han säkert sig själv i VF-Coachen (ett utbrett problem i Västerbotten bland för skjutglada spelare, antar jag) och för det andra… ja, Mariehem gjorde tre spelarbyten i matchen; men det långt viktigaste skedde i speakerbåset i halvtid. 

 

Vem vill inte göra mål när man får en speakermässig salut i form av en houseslinga som efterföljs av ett "Kiiim SIMSALLABIIIIIM Lundmark"-vrål som måste ekat över hela Gammliahöjden? 

 

Danny satt och mumlade något om att "snart är det jag och Lundmark på topp i FC". Simon Mårtensson satt bakom och nickade instämmande. 

 

Annars? Timothy McNeil är totalt iskall i VF-Coachen-sammanhang så länge Skellefteå fortsätter att missbruka hans bestegenskaper som högerytter. Flyttades inte ens upp på topp under den forcering som borde ha påbörjats efter 2-1-reduceringen. 

 

Min pytsvaktare, Skellefteås Fredrik Enberg, tappar nog förstaspaden efter kvällens tveksamma ingripande då han tappade sin (och min) nolla när han var ute och vevade synnerligen otajmat utanför straffområdet, krockade med min forne lagkamrat Anton Olofsson varpå Fredrik Winka enkelt kunde lyfta in 1-0 i öppen bur. 

 

Trots att matchen var avgjord i slutminuterna satt hela den tvåhundrahövdade läktarskaran kvar på sina platser. Det ska de ha en eloge för. Jag trodde det var en Sundsvallsföreteelse att "gå och varmköra bilen" med flera minuter kvar att spela – men jag har nu sett det mot Hammarby (2-1-underläge och massflykt från läktarna med fem kvar) och jag såg det i UIK:s genomklappning mot Tyresö (var vi kanske sexhundra människor, av dryga tre tusen, kvar till slutsignalen?). 

 

Just Tyresö-matchen, som jag aldrig hittade tid motivation att skriva om tidigare, var märklig. Det måste ha varit ett av Gammlias högsta jubel i modern tideräkning som hördes när Marta namn ropades upp under line-upen. Det dubbla tusental som inte var där mot, säg, Vittsjö skrek i högan sky över återkomsten och de konster de nu skulle få återse för en kväll. 

 

Men när hon, och resten av stjärnspäckade Tyresö förresten, efter en likblek och slö första halvlek började spela ut i andra halvlek och visa upp något som kunde liknas vid damfotbollsgodis; ja – då gick gemene man på läktaren hem. 

 

(En annan fråga var, från min sida, varför man jublade. Okej; jag trodde väl inte att konstgräsmattan skulle vara full i grishuvuden för att hon vid hemkomsten till Sverige valde överlägset penningstinna Tyresö. Nej, grishuvuden är väl lite för sydeuropeiskt. Men någon lokal handlare hade gott och väl kunnat gå in och sponsrat med, vadvetjag, några säckar potäter. Inget hade väl sagt "varför valde du inte Umeå IK?" som att tvingas plocka bort en drös norrländskt egenodlade potäter från hörnflaggan).