Du satt i klassrummet och sa, är det här allt det blir så dör jag,

Jens Sjöström var så pass besviken över att jag inte nämnde vårt lilla samprojekt från i tisdags i den krönika som vevades ut i VK idag* att jag kände mig tvungen att kasta ut det här tidigare bortprioriterade utkastet från i veckan: 

 

*= Läste ni den, förresten? Det måste ni gjort? Ni har ju tidningen hemma, ni äldre fotbollsintresserade män som läser denna blogg. Division I:s bloggkonung Bryan Massa har överskriften "Din tjejs favoritbloggare" på sin portal; kanske borde min överskrift lyda "Din tjejs pappas favoritbloggare". Nåväl. VK har inte råd att lägga upp dylikt kioskvältande alster på nätet – men om någon vill tycka till om papperskrönikan via Twitter, Facebook, mejl, smartphone eller kvick lavett på öppen gata. 

 

Det var i tisdags eftermiddag som Henke Sennström ringde upp. 

 

Han frågade ifall jag kunde tänka mig att ställa upp och tillsammans med Jens Sjöström "prata om Fair Play inför elvaåringar på Hagaskolan" under onsdagsmorgonen. Han sa något om att han hade blivit tvungen att jobba även onsdagsmorgonen då bortaresan till Trelleborg dragit över hela jobbtisdagen. 

 

Jag förstod inte så mycket – jag är inte van vid att varken jobba eller åka på bortaresor – men jag tackade på cyklande fot omgående ja till projektet; som den samhällets välgörare och allmänna barnaförebild jag vill se mig som. 

 

Så jag och Jens, hela Västerbottens "Mr. Fair Play", började så smått spåna på hur vi skulle fylla ut de fyrtio minuterna framför klassen. Jens krystade i omklädningsrummet efter tisdagsträningen fram den banbrytande idén "man kanske skulle kunna göra fyra-hörns-övningen" och jag, lyrisk över att slippa hålla en fyrtiominuterslåda till monolog, sken upp i ett "den gamla klassikern!". 

 

Så gick vi hem till varsin kammare för att skriva ihop någonting matnyttigt att ha med sig in till föreläsningen. Jens skulle fila ihop någon lång plädering – jag sattes mestadels på att "ta fram några fyrhörnare". 

 

Men, ja, ni vet hur det blir. Det bjuds på Stockholmsderbyn på teven. Stockholmsderbyn följs upp av Liverpool-Chelsea. När Jens ringde på kvällskvisten för att se hur jag låg till förklarade jag problematiken. "Ser du inte matchen?", frågade jag Jens. 

"Hockeyn?", frågade Jens tillbaka. 

"Hockey? Spelar Sverige idag?"

"Nej. Det är Ryssland mot Tyskland", svarade Jens och förklarade att "behövde något lättsmält", att han "inte ville bli störd" och att han "skrivit flera sidor" och att han känt hur han brusat upp och smattrat ner tangenterna i engagemang för värdegrundsämnet. 

 

Och där satt jag, när kvällen gick mot natt, med en ensam liten framkrystad fyralternativsfråga om en hypotetisk straffsump.

 

Jag vaknade upp i onsdagsottan och formligen slängde mig över datorn för att i cyberrymndens (ordet ”sajber” är, tillsammans med ”vän av ordning” och ett par till, ett ord jag slänger mig med för sällan) alla hörn söka efter en fungerande, pedagogiskt korrekt fyrhörnsövning som tagits fram av någon vars hjärtefråga inom begreppet ”Fair Play” inte är att ”undvika att spara innan stora FM-matcher”. Jag började sedan även skriva ner något om det jag skulle prata om när Jens, efter sin långa plädering, planerat att ”bolla över till dig så kan du väl säga nåt om säsongen ifjol”.  

 

Jag skrev tre rader; ”prata lite om det” och ”säg nåt om att det var ditt bästa fotbollsminne” och väl på Hagaskolan mötte jag Jens som kom med sina utskrivna ark och – hör och häpna – tre Umeå FC-toppluvor som han hade svängt förbi kansliet och köpt. En blå, som han själv tänjde ut med sin imponerande skallbas, och två brandgula till styckepriset hundra kronor.

”Vad tror du om att klippa av tofsen?”, frågade Jens och i det ögonblicket var jag, som vet hur mycket han älskar Umeå FC, helt på det klara med att han köpt tre mössor åt sig själv.

 

Men som den vana föreläsare han är (Jens, Lundström och Vlado höll tillsammans med några UIK-damer i ett värdegrundsprojekt tillsammans med kyrkan ifjol) så var de båda brandgula mössorna köpta för att lottas ut till barnen.

 

Och där stod jag – helt plötsligt inte bara utan någonting att säga; dessutom utan så mycket som en pappersdraperad smörkola att bjuda lintottarna på.

 

Men. Vet ni. Det gick faktiskt bra.

 

Jag höll, när Jens bollade över till mig, en improviserad låda till monolog på, säg, tio minuter. Jag gick igenom fjolårssäsongen (slutsats; ”håll er borta från portvinet, ungdomar”) och drog även en lång, tårdrypande redogörelse för hela min fotbollskarriär där jag lyfte fram hur väldigt mycket jag varit åsidosatt och petad (frånsett när jag var tio-elva-tolv år och snurrfintade folk till yrselattacker) och att mitt nog starkaste fotbollsminne är från en match där jag satt på sidan genom nittio minuter, förlängning och straffavgörande (slutsats i en mening; ”jag är en fantastisk människa, ungdomar”. I två; ”Kanske den bästa”).

 

Jag slängde mig i den improviserade lådahållningen med alla de begrepp och meningsuppbyggnader ni lärt er att älska kanske lärt er att sluta hata; det var ”trassligt” här, det var ett gammalt bortglömt ord där; jag försökte verkligen underhålla lyssnarskaran med alla till buds stående verbala medel – och när krutröken lagt sig hade jag inkasserat ett enda unisont skratt från gruppen.

 

1. Ett. Ett jävla enda. I introduktionsfasen. Medan Jens Sjöström presenterade sig själv noterade jag spridda fniss i publiken samt spridda pekningar åt mitt håll.

Jag tittar reflexmässigt ner på min utstyrsel; den blåa UFC-resepikén sitter som den ska, koftan utanpå hänger precis så att den kommer kunna täcka allsköns olika nervositetssvettningar armgipsledes (”Beakta ordformen armgipsledes. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”).

Men i samma stund som Jens bollar över och jag ska till att introducera mig själv, så, ja…

 

”Hej. Erik Löfgren heter jag och jag stängde nyss gylfen”.

 

Efter spektaklet, när jag parkerade cykeln utanför Norrlandsoperan (!) för att svänga förbi och köpa mig mitt sedvanliga säte till helgens operett (eller en biljett till Alkbergs lördagsvevning) slog en känsla mig; det måste vara den där känslan som Karl-Bertil pratar om på juledagskvällen – den ”som goda gärningar skänker gärningsmannen”. Här tog jag en paus i min upptagna vardag (Giffarna tar sig inte till UEFA-cupfinal av sig själva FM-ledes) för att på frivillig volontärbasis föreläsa för städade svenska medelklassungdomar på Fair Play-glid (den farligaste gliden som ännu inte är besjungen av den amerikanska hiphop-sfären). Mina ömma föräldrar får nog något närmast religiöst i blicken när de läser detta; ”Vår son är en god människa”, hummar de unisont framför skärmen.

 

Det ska dock erkännas att jag, som någon sorts betalning, åt den största tallriken med kokt sej, potäter och dillsås det nordeuropeiska grundskolväsendet sett sedan Karelins yngre tonår. Jag minns hur tillbaka på hur man åt torra, rödblommiga knäckebröd; jag minns aldrig något smör, men jag minns att man kunde få sig ett rapp med linjalen ifall man strösslade för frikostligt med aromatkryddan över mackan. Här var det milslånga salladsbarer, på den helt vanliga onsdagen vi besökte hade de dukat upp en liten sidobuffé med ägghalvor och sill – och de bjöd på mjukbröd utan övervakning.

 

Hade jag bjudits på den skolmat som eleverna på Hagaskolan slevar i sig 2012 hade jag varit Christoffer Samba vid det här laget…

 

… eller, ja, åtminstone Luis Morrisson-Derbyshire.