Hörde rykten om att ingen i UFC:s juniorlag ”orkade läsa” sig igenom mina ”alldeles för långa inlägg”, så… då fortsätter vi väl då,

Hej. Ledsen för igår. Borde förstås ha skrivit något. 

 

Men. 

 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats – närmast dragits i långbänk – med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

 

– Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar – men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna’föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten – men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

 

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

 

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

 

… nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning – och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar – från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till… nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna.