Hej Sverige!

Jag är nu i Aten, det betyder grekiskt fastland. Här är livet annorlunda för de flyktingar och migranter som befinner sig i Grekland jämfört med på öarna. I och med den särskiljning man gjorde mellan ankomster före och efter 20 mars befinner sig nu över 50,000 människor på fastlandet. Temporära transitcenter blir till mer långsiktiga lösningar. På en gammal skeppshamn i utkanten av Aten är man i färd med att bygga en by med prefab containerhus. 4000-8000 personer ska flyttas hit från spontana bosättningar runt staden. I jämförelse med många andra ställen är detta flyktinglägrens créme-de-la-créme… Ett eget prefab! Vid hamnen och på en gammal flygplats trängs man i terminalhallar i campingtält. Ett gammalt militärområde och en idrottsstadium har blivit en microvariant på flyktingläger likt det vi är vana att se på nyheterna.

Mitt i allt slår det mig. Detta är Europa 2016. Vad händer med alla dessa människor i det långa loppet. Människor som ingen vill ha. Många har fortfarande siktet inställt på att korsa gränsen norröver och undrar när den öppnar. Vi undrar tyst om den öppnar. För några dagar sedan ökade desperationen i Idomeni, gränsen till Makedonien, och ca 300 personer skadades i tårgasattacker och chockgranater från Makedonisk gränspolis. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Och visst finns det fortfarande en hel del hopp för framtiden. Jag ser på de barn som befinner sig på dessa center och spontanbosättningar och nästan utan undantag ser jag en gnista av hopp i deras ögon – oavsett hur miserabel omgivningen i övrigt är. Pojken och flickan som leker tagen mellan tälten i terminalhallen, hon fångar honom och de kramas innan hon springer vidare med ett skratt. Flickan med tofs mitt på huvudet som med ett stort leende vandrar med bestämda steg och ståtlig hållning genom korridorerna i idrottshallen, andra gången vi möter henne blir det en high five i farten. Och så pojken som fastnat med blicken på grävskopan som gräver avloppssystemet i den gamla skeppshamnen. Där hade nog min lilla Kian också stått och fascinerats.

Europa 2016. Nog finns det hopp alltid. Men det kräver ledarskap. Idag blev jag påmind om frånvaron av starka frontfigurer för rättvisa och solidaritet men också för förändring i Europa. Två taxichaufförer oberoende av varandra hyllade nämligen Olof Palme så snart jag sa att jag var svensk. Det är inte första gången jag hör hyllningstalen under åren ute. Men idag blev det tydligt igen. Så jag fick påminna mig själv om att förändring alltid är möjlig och för varje problem finns en lösning.

Flyktingkrisen i Europa måste kunna lösas på ett bättre sätt och inte med fokus bara på de yttre gränserna – lika viktig är den humanitära katastrof som eskalerar framför ögonen på oss på hemmaplan. Detta kräver ledarskap!

Stefan?

”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi.” (Olof Palme)