Att lära för livet…

Eftersom vi har skolplikt här i Sverige, så måste eleverna vara i skolan en viss del av dagen. Denna tid skulle de kunna använda till att arbeta med sin egen förkovran i skolämnen, men väldigt få utnyttjar den här tiden till det den är avsedd för.

 

Det som förbluffar mig mest är elever, som själva är väl medvetna om att de ligger långt efter de uppsatta målen i olika ämnen, dyker upp till lektionerna utan att medföra arbetsmaterial! De slår sig ned i en bänk, korsar armarna och säger att ”jag har ingen bok med mig, jag kan inte jobba, jag tänker inte jobba med andra uppgifter heller, jag ska softa mig igenom den här lektionen, när slutar vi?” Sen visar det sig att dessa elever ligger två kapitel efter i matten och kommer att få ägna mycket av sin fritid till att ”jobba ikapp”!

 

Varför gör de så här? Varför inte utnyttja den tid som skolan erbjuder till att göra bort skolarbetet, så att de kan utnyttja fritiden till annat? Förr eller senare är de ju ändå tvungna att ta igen det som gått förlorat. Antingen under vårterminen i åttan, då de i slutet av höstterminen fått sina första betyg och upptäckt att de inte når upp till målen för godkänt. Då har de, i runda slängar, tre terminer på sig att ”jobba ikapp”, plus lära in den nya kunskap som tillförs under resten av åk 8 och 9. Ytterst få klarar av den attitydförändring som krävs för detta, d v s att gå från att göra ingenting på lektionerna, till att målmedvetet arbeta för att nå de kunskapsmål som krävs för godkänt i slutet av åk 9.

 

Bara att ändra beteende, från att softa till att arbeta, kan man få ägna en eller två terminer till… Då finns det, som ni förstår, inte så mycket spelrum för att ”ordna betygen” innan skolavslutningen i nian.

 

Jag skulle önska att ungdomar ibland lyssnade till de äldre. Vi ska inte bara ses som tjatiga, när vi ger goda råd om hur man kan göra i vissa situationer. Vi ger råd för att hjälpa, för att undvika att strula till allt ännu mer. Vi ger faktiskt råd av omtanke.