”Vi väntar och ser!”

Dyslektiker får vänta, upp till ett år på utredning och sen, när de fått diagnosen, får de inte den stöd och hjälp de har rätt till, läser jag på text-TV.

I praktiken får säkerligen ett antal misstänkta dyslektiker vänta betydligt längre på en utredning. En av de största anledningarna till att utredningarna förhalas är naturligtvis den ekonomiska. Om en elev får diagnosen dyslexi, har den plötsligt rätt till stöd i olika former: specialpedagogiskt stöd, tekniska hjälpmedel och annat som underlättar vardagen. Kan skolorna, läs: skolledningarna, skjuta upp den kostsamma utgiften till nästa år (eller näst-nästa…) så gör de gärna det.

Undervisande lärare kan påtala problemet, skrika sig blåa eller dunka huvudet blodigt mot betongväggen. Svaret blir ändå: "Vi väntar och ser, han/hon är kanske bara lite sen i läs- och skrivutvecklingen…"