Ramaskriet om de äldres mat!

De senaste dagarna har TVs nyhetssändningar haft fokus på maten inom äldrevård och skola. Det har visat sig att många äldre får köpa mat som inte är näringsberäknad, som inte håller önskvärd kvalitet eller består av maträtter som kunderna inte efterfrågar.

Från dietisthåll påpekas att många äldre riskerar att bli undernärda, att fallolyckor och infektionssjukdomar i gruppen kan komma att öka på grund av detta. Detta medför ökade kostnader för sjukvården och minskad livskvalitet för individerna. Därför efterlyses nu ett kontrollsystem för att kontrollera att de äldre verkligen får i sig den näring och energi de behöver.

Bilderna i nyhetsinslagen visar gamla, som äter halva sina plastförpackade portioner, vilket enligt dietister och ”förståsigpåare” är helt fel! På vissa håll i landet får de äldre möjlighet att äta tillsammans en eller flera dagar i veckan. Där har det visat sig att både kaloriintag och livskvalitet förbättrats.

Men, är inte det ganska självklart? Människan är en social varelse och: Hur kul är det att dagligen, år ut och år in, värma en portion färdiglagad, plastförpackad mat i mikrovågsugnen och sen sitta ensam vid köksbordet och försöka peta i sig innehållet i formen? Om man inte orkar äta upp allt, slänger man ju resten.

Problemet, tycker jag, verkar vara den stora gruppen äldre som bor, ensamma, i sitt hem. Om man upplever sig som ensam brukar man kanske inte vara sprudlande glad, snarare deprimerad, och då sjunker aptiten… Vem ska kontrollera att den här personen verkligen äter upp sin mat? Varje individ har ju, trots allt, en viss grad av självbestämmande! Och, om/ när man upptäcker att personen inte äter upp allt, vilka åtgärder ska då vidtagas? Tvångsmatning?

Kanske behöver samhället se över de äldres situation? Mycket skulle vara vunnet, tror jag, genom att försöka bryta den isolering som så många äldre vittnar om. Kanske var det ett misstag att minska ner på äldreboendena och servicehusen, till förmån för ett ökat ”eget boende”? Finns det större möjligheter att erbjuda äldre ökad social samvaro, inte bara i samband med måltiderna, ute i samhället?

Det borde kanske undersökas, innan man går in och skapar en kontrollfunktion för de äldres närings- och kaloriintag?