Väntetider inom vården

I morse diskuterades väntetider inom svensk cancervård på nyhetssändningarna. Det gavs exempel på en patient som belånat sitt hus för att snabbt få vård, inom den privata sektorn. Mannen beskrev hur han först försökt påskynda processen inom landstingsvården, men, som han uttryckte det ”inte visste i vilka trådar man ska dra” gett upp och sökt privat vård.

Detta fick mig att känna ett styng av oro. Oro över att bli sjuk. Jag insåg hur naiv jag är, eller varit. I dagens landstingssjukvård är det alltså patienten som ska dra i trådarna? Jag har inbillat mig att det finns organisation och fungerande rutiner för hur sjukvården tar hand om patienterna…

Att han dessutom bekostat vården själv, något som tydligen blir allt vanligare… Hur gör sjuka människor som inte har möjlighet att belåna sitt hus? Eller låna av släkten? Tynar bort och dör, förmodligen…

I tv- studion fanns också representanter för onkologer, som förklarade att kötiden kan skilja sig åt beroende på vilken cancerform patienten drabbats av. Naturligtvis, en aggressiv, malign cancer bör ju ge den patienten förtur, gentemot en patient med en långsam benign cancerform. Däremot var de kritiska till att tiden efter upptäckten av tumören fram till diagnosen ofta var (för) lång.

I decennier har ansvariga politiker skanderat orden ”vård- skola- omsorg”, som ett mantra, men vad har hänt under den tiden? Är det så här vi vill att den allmänna sjukvården ska fungera? Eller skolan? Eller omsorgen?