Stenkoll…

Jag har alltid älskat stenar. Det är något speciellt. Som barn ägnade jag många timmar åt att leta flintastenar ute i Skeppsvik medans mina föräldrar metade aborre.

Det var spännande och roligt. Att plocka hem stenar är något som jag fortsatt med som vuxen, vissa stenar "måste" bara få följa med hem. Som tur är går det i perioder.

Ibland hittar jag stenar där jag "ser" ett ansikte, då brukar jag plocka med mig dem hem och fylla i konturerna så att ansiktet blir synligt.

Är detta vad som brukar kallas stenansikte?

Men vad är det då som är så speciellt med stenar, jag har förstått att jag inte är ensam med denna "last". Egentligen har jag det inte klart för mig, och måste man det? Ska jag ändå spekulera lite i det kanske det har att göra med att stenar på nåt vis representerar oändlighet, nåt ursprungligt som alltid kommer att finnas kvar i någon form.Jag gillar att pryda mitt hem med stenar lite här och där.

Om sanningen ska fram plockar jag även med mig speciella detaljer som jag upptäcke ute i naturen. En träbit som ser annorlunda ut, ett kvisthål tagit ur sitt sammanhang eller en liten kvist som blivit formad av väder och vind. Jag hade under en lång tid en väldigt vacker fjäder från en skata som jag tyckte mycket om. Men den blev tyvärr inte långlivad efter det att katten Olle flyttade hem till mig.

För länge sedan fanns det ett glasbruk i Strömbäck utanför Umeå. Det var känt bland ortens befolkning att det fortfarande fanns glasslagg kvar nere vid havsstranden. Jag tyckte det lät spännande och intressant så jag åkte dit för att leta. Det tog ett tag innan jag fick "öga" för vart de låg gömda. Jag plockade väl med mig en hel del vackert blå/grönt glasslagg som jag använde som dekoration tillsammans med värmeljus. Jättefint!

Senare fick jag veta att det var FÖRBJUDET att plocka glasslagg. Ajdå… förhoppningsvis är det brottet preskriberat nu eftersom det var minst 10 år sedan.

Dagens citat: Om du inte kan ta dig ut till naturen, låt den komma in till dig.