Är det realistiskt att vi ska älska oss själva?

Det sägs att vi först måste älska oss själva innan vi kan älska någon annan – jag är inte så säker på att det stämmer.

Att älska innebär för mig; gränslös och ovillkorlig kärlek, att  förstå istället för att döma, att vara ödmjuk inför fel och brister och att lyfta och fokusera på det positiva.

• Jag sätter upp villkor för mig själv när jag duger och får känna mig nöjd
• Jag är den första att döma mig själv, både hårt och antagligen orättvist
• Jag  är sällan ödmjuk inför mina fel och brister
• Jag har dessutom svårt att lyfta det positiva med mig själv

Att älska sig själv känns alldeles för stort och ouppnårligt, näst intill omöjligt. Om det dessutom är ett måste för att jag ska kunna älska någon annan, snacka om att få prestationsångest.

Men att ACCEPTERA sig själv känns däremot som ett realistiskt och uppnårlig mål att ha i sitt liv.

• Jag älskar inte mina fel och brister – men jag jobbar på att acceptera dem
• Jag älskar inte min kropp – men jag kan tänka mig att acceptera den
• Jag älskar inte min spegelbild – men jag accepterar det jag ser

Innebär detta att jag är oförmögen att älska någon annan? Nej det tycker jag inte.

Kravet på att vi ska älska oss själva skapar bara ännu fler måsten i vår redan kravfyllda och prestationsinriktade tillvaro. Jakten på bekräftelse och att duga gör oss sjuka, både till kropp och själ. Det blir ett moment 22 av alltihop. Så varför inte göra det enkelt genom att bara acceptera oss själva?

TIPS:

• Acceptera dina fel och brister
• Acceptera dina känslor
• Acceptera att du inte är ”perfekt”
• Acceptera din kropp och det du ser i spegeln.

Och älska med gott samvete./Susanne