Plötsligt kom döden nära…

Jag sitter och surfar runt, googlar på tänkbara ord och betydelse på ett ord som eventuellt ska ingå i namnet på en smyckeskollektion. (Min kompis Maria Sandberg som gör fantastiska silversmycken) Hon har bett mig om lite feedback, så här sitter jag och gör lite efterforskningar. Jag klickar in på den ena sidan efter den andra för att plötsligt befinna mig på en blogg skriven av en, som hon beskriver sig själv, helt vanlig kvinna som skriver om sina helt vanliga dagar. Hon har även en cancer som spridit sig i kroppen. Jag läser hennes kortfattade presentation och ser en bild av en medelålders kvinna med ett leende på läpparna. Hon ser i allra högsta grad levande ut.

Det första inlägget är även det allra sista. Ett inlägg skrivit av Sara & Emma som jag antar är kvinnans döttrar. En dödsannons med en otroligt vacker dikt + datum och tid för begravningen. Jag inser att det här är på riktigt – detta har hänt – det är den verklighet vi alla kommer att stå inför.

Den leende och levande kvinnan finns inte bland oss längre. Jag har ingen aning om vem kvinnan är, känner inte henne eller hennes döttrar men nyfikenheten får mig att läsa vidare. Efter några blogginlägg början kvinnan ta form och hon blir levande i mitt huvud. En stark och levnadsglad kvinnan som naket beskriver sin vardag och kamp mot monstren som hon kallar sin cancer. Här är ett litet utdrag från hennes blogg, och jag hoppas att det är okej med henne att jag publicerar det:

”Nej, helt kräkfri blev jag inte, men nästan. Har inte alls mått illa idag men istället kämpat på tills tårarna stod högt, i mina försök att tvätta några stackars maskiner kläder och handdukar och att gå upp och ner för trapporna. Krafterna är nästan slut och jag orkar snart inte lyfta benen i och ur bilen när jag ska åka iväg nånstans.
 
Det är såklart inget att skämmas för om jag behöver gråta en skvätt och när jag väl gör det, känns det ju bra. Efteråt. Men så är jag sån också att jag kämpar emot så länge jag kan. Dumt? Antagligen, men tänk om alla murar faller ihop och inte skyddar mig längre och tänk om det aldrig slutar att komma tårar och tänk om jag inte klarar av att hålla garden uppe mot monstren igen, och tänk om jag faller ihop som ett korthus och blir till en kladdig massa av saltvatten och smutstvätt?”
Döden kommer nära – det är så svårt att förstå – eller vi kanske inte ska förstå – vad vet jag? Författarinnan Elisabeth Kübler Ross som skrivit många böcker om döden har sagt:
” Först när vi accepterat att vi ska dö kommer vi att leva livet fullt ut”
Önskar er en härlig dag i värmen/Susanne