Årets sista dag. En kväll full av förväntan. Man gör nyårslöften som man aldrig lyckas hålla. Nästa år ska allt bli bättre. Det kanske inte var så tokigt i år men det kan ju alltid bli bättre…Sedan märker man också hur åren går mycket snabbare ju äldre man blir. Själv blir man ju inte äldre men det märks på omgivningen runt omkring. Kompisars ungar blir större och är inte längre små bebisar utan helt plötsligt små rebeller som påminner en om hur man själv var som tonåring.
 

Mina vänner i Málaga har förberett sina vindruvor som de ska äta när det nya året rings in. Tolv druvor, en för varje klockslag vid nedräkningen. Lyckas man svälja ner alla tolv druvorna innan tolvslaget ska detta inbringa tur inför det kommande året. För att förenkla det hela har affärerna nu tagit ut skalade kärnfria druvor att köpa. Mina kompisar är dock lite traditionella och föredrar hela druvor med skal och kärnor. Man får passa sig så att man inte får en druva som sitter fast i luftstupen men under mina år i Spanien har jag inte varit med om någon incident, så det torde inte hända så många. Värre är det nog med drickande och bilkörandet. För några år sedan infördes strängare regler i Spanien med ett nytt poängsystem. Efter att man tappat visst många poäng förlorar man till slut körkortet. Detta har gjort att man skärpt till sig lite men majoriteten av alla jag känner dricker och kör sedan. Varför? För att man lättare ska ta sig till och från de olika uteställena, säger de. Det skulle bli för dyrt att ta taxi resonerar de. Men jag hoppas alla tänker till innan de hoppar in i bilen onykter…

Så var det då dags, ett nytt år med nya möjligheter. Vi glömmer bort 2009, Anna Anka och Tiger Woods otrohet. 2010 blir ett historiskt år med två svenska kungliga bröllop. Kronprinsessan Victoria får sin Daniel och prinsessan Madeleine får sin Jonas. Kan det bli bättre? Och enligt mitt eget horoskop ska även jag få ett väldigt bra 2010, med kärlek, jobb och pengar. Hur mycket som är sant vet man ju inte, men det verkar lovande.

En memoria de Margarita. Me acuerdo de ti todos los días.

När jag kom hem från Spanien blev jag väldigt  förvånad över att så fort jag pratade med någon som jag inte kände så frågade de alltid vad jag jobbade med. Det verkar vara väldigt viktigt att veta vad man har gjort tidigare i livet. Under min tid i Spanien har jag haft ett tiotal jobb och under viss tid har jag haft två jobb samtidigt för att få ekonomin att gå ihop. Detta gör att man inte vet vad man ska svara om någon frågar. Ska man då börja radda upp alla jobb man har haft? Att man jobbat  som säljare (smink, frukt och grönt, mäklare) , i kundservicen på en bank, i baren och receptionen på ett hotell, i incheckningen på flyplatsen, som servitris, som entertainer, som översättare, som mistery shopper, som vårdbiträde men att man egentligen är utbildad journalist. Eller ska man printa ett cv och ha med sig i väskan och lämna över till de som frågar. Det kanske vore enklare (fast å andra sidan har jag inte med alla jobb där eftersom det enligt arbetsgivarna inte ser bra ut att ha haft så pass många jobb. LIte konstigt också eftersom det borde tyda på att man är en person som vill jobba och aldrig varit en längre tid utan jobb…). Eller ska man bara säga det man gjorde sist?  Det viktigaste kanske ändå är nuet? Är folk verkligen intressarade av att veta vad andra gör eller är detta bara ett sätt att bryta isen?

En vit jul för en gångs skull. Gud vad kul med snö tycker jag som inte har sett snö på några år. Alla i min omgivning suckar. Nu måste man skotta så man inte blir insnöad.  Hoppas plogbilen hinner ut innan man ska åka på jobbet, säger någon. Det är väl så om man bor på landet, men att se snö efter så pass lång tid gör att man kommer ihåg sin barndom. Man blir som ett barn på nytt. I tanken förflyttas man till snöborgar man gjorde som liten. Jag minns hur grannbarnen och jag hade snöbollskrig och att vi gjorde snögubbar och snölyktor. Jag minns hur roligt det var att åka pulka nerför en backe som sedan byttes ut mot en större backe som man susade nedför med slalomskidor. Och hur roligt var det inte att kasta sig ner i snön och göra snöänglar? Man glömmer för en stund attt man inte längre är ett barn utan att man numera faktiskt har mer ansvar. Nu kanske det inte skule vara lika kul att bli mjölad och jag skulle nog inte frivilligt slänga sig ner i den kalla snön för att göra änglar och andra figurer, men den är så fin att titta på.  Snö och kyla, det hör för mig julen till. Jag har ju bott så länge i Spanien att jag är less på värmen.Men det är väl så, man vill ha det man inte har. För mig blir det ingen riktig jul utan snö.  Andra flyr jul och nyår genom att åka till varmare breddgrader.