Tillit är inte att slå knut på sig själv…

… eller borde i varje fall inte vara det. I dagarna kom jag att tänka på Ola Nordebos krönika ”Tilliten till andra, att våga språnget”. Som så många andra gånger söker han svar och förklaringar i den svenska litteraturen, som enligt honom är full av ”tillitens skildrare och sökare”, vilka ofta återvände till detta tema. Det man söker är svar på frågan: När vågar vi sätta vår tillit till en annan människa, eller till en gemenskap utanför oss själva?

Här tänker jag på det som brukar kallas för reptilhjärnans reaktion ”Vän eller fiende? Flykt eller försvar? (Ofta fungerar denna instinkt rätt bra, men sedan styr vi med förnuftet och/eller viljan) Dessa frågor borde vi kanske ställa oss medvetna emellanåt, t.ex. när vi söker ett arbete. I första hand brukar vi då tänka på att vi vill passa in. Vi önskar oss en meningsfull sysselsättning, helst också där vår utbildning kommer till användning. Vi vill vara med i gemenskapen som en arbetsplats ändå är och därmed en del av samhället. Och självklart behöver vi försörjning.

Därför försöker vi visa den allra bästa utgåvan av oss själva. Vi skriver cv:n där vi redovisar vår utbildning, brev där vi förklarar vilka vi är och hur bra vi passar in på den eftertraktade arbetsplatsen och – hur bra vi kan anpassa oss där mallen kanske inte stämmer. Osv. För vi vill ju så gärna ha jobbet, eller hur? Och så vågar vi det nämnda språnget och ger allt vi har och lite till. Och om så behövs så slår vi knut på oss själva.

Om vi istället skulle våga visa våra gränser och begränsningar, då skulle också konturerna av vilka vi faktiskt är framträda tydligare. Och just det vill jag verkligen försöka göra i mitt arbete som fritidspolitiker, ett uppdrag som man ju inte ansöker om i traditionell mening utan får genom förtroende. Jag ska alltid ha i åtanke att vara tydlig med vem jag är, vad jag vill och vad jag kan – och ta reda på det jag inte vet men behöver veta.