50 år sedan, Inga-Lisa och Ragnar Risberg

Imorgon den 1 november så har min mormor och morfar varit gift i 50 år, är starkt imponerad på dem som får uppleva den dagen. Idagens samhälle så är det inte lika vanligt längre.

Så ett stort grattis till er båda från lilla jag med familj.

NI ÄR GULD VÄRDA!!!!!

Älskar den tid vi har framför oss. Men samtidigt är det en tung tid, på många sätt. Det tyngsta är bara bakom hörnet. Kan ni tänka er att det har snart gått ett helt år! Fattar det inte, känns fortfarande som om det bara va häromdagen, och känslorna går fortfarande inte att rå på. Nån gång så kanske det blir ändring på det.

Äldsta sonen såg ett fotografi på sin far och hans lillebror som lämnade dom i tidig ålder. Han frågade mig vem dom va, förklarade att det va pappa och hans lillebror. Men att han bodde i himlen, precis som Jocke. Han satt och funderade en stund. Tillslut tittade han på mig och såg väldigt nöjd ut och sa; Ja men då har dom det ju riktigt bra!! Det finns nog inget bättre på denna jord än tankar hos en liten människa, så oförstörda och rena.

Nu är det bara en dag kvar innan man går in på ett liv som arbetslös igen. Inget som jag ser fram emot, men vad ska man göra. Söker allt som jag bara kan söka, ska göra en kupp och å runt med mitt CV till alla ställen som jag skulle kunna tänka mig att jobba på. Vad mer kan man göra??

Sen så står julen för knuten (nästan i alla fall), men i och med att man blir arbetlös så kommer det väl inte att trilla in så mycket pengar. Kanske i slutet på året och då är det ju ganska så försent att köpa julklappar. Som tur är så har jag gjort bort det mesta, är bara dom ’jobbiga’ kvar, typ pappa, brorsan mm. Vad ska man köpa till nån som har allt?

Ja det blev några frågor idag.

Till nått helt annat, och något roligt. Hämtade svägerskan på flyget idag, äntligen så har vi alla hemma. Ludwig blev jätte glad att få följa med och se på flygplanet, det enda som han pratade om i flera timmar. Sen hade vi det bara gott och fick en massa god mat av svärmor.

När vi anlände hem och skulle in och göra alla kvällsrutinerna så hör jag ett pysande ljud, dagen är fulländad. Punka på höger bakhjul, är ju så att man kan bli tokig. Lisa och Anders hjälpte mig, allt höll på gå åt pipan när den lilla domkraften började ge vika. Anders fick åka iväg och hämta en annan så att vi kunde sätta på extra hjulet och få lös den bassiga domkraften. Så nu vet jag vad jag ska göra i morgon i alla fall.

Vissa dagar är bara som dom är!!

Ja nu har man betalat alla räkningar så nu är man återigen fattig. Ska snart åka och hämta pojkarna, ska åka och hämta ’faster Stina’ på flyget. Sen blir det go mat hos svärmor. Sen så har jag insett att jag kommer att måsta plocka ner alla luckorna och slipa upp dom. Sen så får man göra ett nytt försök med målningen. Hoppas att färgen sitter bättre då.

När det blir lugnt och man får tid för sig själv så börjar det klia i fingrarna. Dagens händelse blev avv jag målade om alla luckorna i köket. Imorgon så blir det fin putsning och att fixa kaklet. Ett tecken på att man behöver komma ut och jobba lite kanske?

Idag fick jag äntligen tid att läsa både fredagens och lördagens tidning. Fanns med en artikel om Tatiana från Kamerun. Hur hon vid fem års ålder brände sig svårt och sedan dess levt ett instängt liv. Vet inte om det är samma tjej, men har sett något reportage om nått liknande för ett par år sedan. Så nu ber jag alla att hjälpas åt, att många bäckar små bilda en stor bäck. Besök hennes hemsida, och ge sedan ett litet bidrag.

www.helptatiana.com

Plusgiro 151 49 10-7

Om vi hjälps åt så kan denna tjej få en rimlig framtid!!!

Tack på förhand!

Ja ikväll sitter jag på hotellet igen. Som sist så hoppas jag på många trevliga möten under kvällen. Finns tid så kanske det kommer en liten uppdatering under kvällens gång.

Kan inte säga något annat om gårdagen. Tur med vädret hade vi under större delen av dagen, och en massa fynd gjorde vi också. Visningen på kvällen gick jätte bra. Ett jätte trevligt gäng fick jag träffa. Är så roligt att åka runt och träffa lite nya människor. Dessvärre så blev kanske inte hemresan så trevlig. Termometern visade just runt noll strecken, inga häftiga rörelser fick man göra. Så det tog sin lilla tid innan jag va hemma. Startade vid 21 tiden, stannade till hos kusinen och lämnade några kampanjblad. Stannade även till och tände några ljus på graven, men inga långa stopp blev det. Ändå va jag hemma halv tolv. Kan lova att det va många tomtar som hade flyttat in på loftet när jag klev ur bilen. Men jag tog mig hem i alla fall.

I morgon blir det en hel dag i Lycksele. Har en visning där på kvällen så jag passar på att åka dit under dagen och kanske titta i lite affärer. Sen så ska vi handla lite saker till syrrans lägenhet också. Tickandet av hennes klocka kunde verkligen väcka dom döda, det blev jag vis när jag sov över där. Så nu har man gått igenom hela väskan och gjort i ordning allt. Blir duschen i morgon bitti och så ta bort stolarna ur bilen. Sen blir det en lååång dag för mig i Lycksele. Men det kommer säkert att bli trevligt.

Efter att jag lagt mig igår låg jag länge och tittade på den ena lampan i fönstret. Den hade nästan varit trasig i ett år innan vi lagade den. Natten som vände upp och ner på våra liv lös den starkare än någonsin. Efter det hemska beskedet och sen besöket på sjukstugan, låg jag och stirrade ut i tomma intet. Om det sen va inbillning eller bara helt enkelt något som jag ville se vet jag inte. Av den lampan blev det ett sken mot fönsterrutan föreställande hans ansikte. Jag kunde se allt, det rufsiga håret, skägget, till och med den lilla knölen på hakan. Det kändes ändå tryckt, att han på nått sätt ändå kollade till oss. I nästan precis två dygn lös lampan, sen slocknade den. Jag fick panik. Provade att sätta i en ny lampa, men bilden va borta. Lika fort som jag satt dit en ny lampa så slocknade den igen. Va det ett tecken? Många tankar snurrade igenom mitt huvud igår kväll. Allt från det första dygnet spelades upp för mig. Letar fortfarande tecken, tecken på att han ändå finns kvar bland oss och vakar över oss. Att han finns ibland oss vet jag, det kommer han alltid att göra. Men jag letar ändå efter något speciellt. Allt känns bara så hopplöst ibland.

Ja inte ska no tro att mamma är speciellt intressant när man kommer med en massa barn och en massa nya leksaker. Satt och tittade på honom ett tag, men han visade inget som helst intresse av att komma till mig. Så jag lämnade honom en stund ensam där och åkte och handlade. Det var en trött Liam som jag sen hämtade. Åt som aldrig förr och sen somnade han omgående. Man kan inte bli nöjdare.