Unga behöver bo billigt

Av , , Bli först att kommentera 21

Gripenhoftner om Unga behöver bo billigt. För dagens unga kan det vara svårt att hitta en bra och billig bostad, och drömmen om att flytta till något eget är inte alltid genomförbar. Enligt Hyresgästföreningen står idag hela 289 000 unga vuxna utanför bostadsmarknaden och det behöver byggas 189 900 nya bostäder, främst hyresrätter. I Umeå är behovet av små lägenheter extra stort dels beroende på att det finns få bostäder, en ökad inflyttning, en ung befolkning och konkurrens från externa studenter. För att få en bostad krävs oftast att du har ett fast arbete, eller kan uppvisa någon form av trygg och fast inkomst. Med en tuff arbetsmarknad är den ekvationen inte helt enkel för dagens unga. Att köpa en bostad är inte alltid heller en lösning, då alla inte har den ekonomiska möjligheten. Det finns dock intresse bland fastighetsbolagen här i Umeå att bygga nytt för unga, men förutsättningarna måste vara de rätta. Bygger du t. ex tre stora lägenheter behöver fastighetsbolaget bara sätta in tre spisar, toaletter osv. Bygger du tio små lägenheter på samma yta, så behöver du således tio spisar, toaletter, handfat osv. Dvs. det är dyrt att bygga små lägenheter och det glömmer man ofta bort. Små lägenheter innebär också andra ”problem” t. ex bytet av bostad sker oftare och medför därför administrativt och förvaltningstekniskt merarbete för fastighetsbolaget. Ökat slitage ger ökat behov av renoveringar, och merarbete för bostadsbyte ger ökade kostnader samt tar tid från andra arbetsuppgifter. En fastighetsägare vill ha en skötsam hyresgäst, som sällan gör felanmälningar, som betalar hyran och som bor kvar i lägenheten länge. Det ger högst avkastning. Vad är det då för typ av boende som de unga själva efterfrågar? Ja enligt vad jag förstår är det ett mindre boende med öppen planlösning, ljust, med ett minikök, yta för en sängplats, badrum med dusch och inte så mycket mer. Dagens unga tycks inte ha samma behov av t. ex vardagsrum då de genom datorns intåg inte längre samlas framför TV:n på samma sätt som tidigare. Men min fråga är: Hur kan vi i Sverige bygga små och billiga lägenheter som både passar de ungas behov, likväl som fastighetsbolagens? För det borde gå att lösa medans dagens unga fortfarande är unga, eller är vår tanke att deras första egna boende ska bli pensionärsboendet? /Maria

Bli först att kommentera

Inte alla som vill ha lov

Av , , Bli först att kommentera 2

Gripenhoftner om Inte alla som vill ha lov. Sportlovet börjar närma sig och det fick mig att tänka på att det faktiskt inte är alla som vill ha lov eller fira storhelger. Jag jobbade en gång i tiden inom skolan och det var ett väldigt stimulerande arbete. Att träffa unga människor på väg ut i livet, och att få följa deras utveckling under tonårstiden var en ynnest. Att lyssna på hur de resonerar och hur de tänker, att uppmuntra och stödja, men också att trösta och finnas till. Ibland finns det lärare som ungdomar är mer villiga att vända sig till än andra, och jag hade turen att få det förtroendet från mina elever. Det är en balansgång, som inte är helt enkel alla gånger. Min profession är varken psykologens eller socialsekreterarens, men för att lyssna behövs ingen sådan titel. Innan jag började inom skolan hade jag inte reflekterat över att alla elever kanske inte ser fram emot att få lov. För mig var det så självklart att det skulle vara skönt att vara ledig från skolan, att umgås med kompisar och göra sådant som är kul. Att få tid med familjen att fixa färgglada julklappar, tända en eld vid valborg, åka skoter i fjällen, simma i en sommarvarm sjö eller bara dricka en kopp varm choklad efter en skidtur. Jag blev dock varse att det finns ungdomar som inte alls vill ha lov. De vill helt enkelt inte vara hemma, eller tillbringa tid med sina anhöriga! Det egna hemmet som jag såg som en trygg plats, var i deras ställe en källa för bråk, oro, dålig ekonomi, fylla och ett krav på att ta hand om yngre syskon när föräldrarna inte var kapabla till detta. När man får veta sådant från en ledsen tonåring, ja då kan man förstå att det kan vara svårt för en del elever att koncentrera sig i skolan. Samtidigt blir skolan den enda plats där det finns en del struktur, och en viss trygghet. Och du serveras lunch, något som inte är säkert att du får hemma. Jag vill vara tydlig med att under den tid jag arbetade inom skolan var det endast tre elever jag träffade som berättade om denna, eller liknande problematik. Men det är ändå tre för mycket. Ibland kan jag fundera över hur många andra elever det var som kände samma sak inför loven, men som inte vågade berätta för oss vuxna. De har lärt sig att de flesta av oss vuxna inte har tid eller vilja att lyssna på den som är ung. Så hur är det, lyssnar du eller har du inte tid just nu? /Maria

Bli först att kommentera

Full av jobbet?

Av , , Bli först att kommentera 15

Gripenhoftner om Full av jobbet? Jag ser en växande problematik kring att fler och fler vuxna får alkoholproblem. Många tänker sig alkoholisten som den som sitter med sina flaskor full på en parkbänk. Vad få vet är att dessa människor utgör en väldigt liten del av de personer som kan anses ha alkoholproblem. Den senaste siffran som nämnts är att de utgör endast 6-10 % av alla med en alkoholproblematik. Övriga är således personer som har jobb, familj och ett ”fungerande” liv. Kanske din granne, ett syskon, en förälder, din respektive eller din kollega? Eller varför inte du själv? Idag är det svårt att undvika alkoholexponeringen och många känner också pressen på jobbet. Det ska bl. a vara after work, firmafest, julfest, kick-off, representation osv. Festkoden är inte sällan att bli onykter. Den som har ett arbete där det ofta ska representeras och där det ofta inkluderas alkohol på olika sätt lever därför osäkert. Det jag har noterat i delar av min egen umgängeskrets är en ökning av att förknippa alkoholintaget med att få slappna av efter en stressig dag på jobbet. Normalt skötsamma och begåvade människor har börjat öka sitt intag av alkohol i samma takt som stressen och pressen på jobbet också ökat. Och denna vana sätter sig tyvärr snabbt. Nästa gång du vill slappna av kan du prova att ta en promenad, eller varför inte tappa upp ett varmt bad istället? Prova – lova mig det./ Maria

Bli först att kommentera

Ut ur grottan!

Av , , Bli först att kommentera 2

Gipenhoftner om Ut ur grottan! I mitt inlägg Myten om makten från den 7/2 redogör jag för mina åsikter kring kvotering. Att jag är för kvotering och kompetens, och inte kvotering eller kompetens. Jag vet med mig att det är ett kontroversiellt ämne, och att det finns krafter som gärna försöker kväva debatten. 8/2 kallas Jens Spendrup, ordförande inom Svenskt Näringsliv in till Ekot för att ge sin åsikt om kvotering och kvinnor i styrelser eller i ledande position. Naturligtvis är det samma föråldrade tankar som tidigare, dvs att kvinnor saknar kompetens och kvinnor inte vill. En lögn och ett i mina ögon verkligt tecken på inkompetens – hos Jens. Nej, nu är det år 2014 och vi är inte längre neandertalare utan det är dags att damma av sig och krypa ut ur grottan och in i dagsljuset. En tröst i detta föråldrade tänk är ändå att debatten fått ta plats den senaste veckan, och glädjande nog har många politiker vågat ta bladet från munnen och även säga att de är för kvotering. Även i gårdagens Agenda fick debatten ta plats, även om jag själv fann den väldigt lam. Dock är jag nu ännu säkrare på behovet av kvotering. Oberoende partitillhörighet vill jag sända ett tack till er som vågat stå upp, då det gjort att jag sluppit stå helt själv i denna viktiga debatt. Det har varit en mycket intressant vecka. Frågan är fortfarande varför det ska vara så svårt att få in kvinnor på olika poster? Själv tror jag att det har att göra med att den största makten vad gäller inflytande och ekonomi är samlade hos männen, och därför väljer man in män för att gardera sin egen framgång och säkra sitt kontaktnät inom makten. De byggs myter som blir ”sanningar” som man inte behöver utmana. Men jag utmanar och hälsar samtidigt Jens att jag är en kompetent kvinna, och vill du inte ringa mig för styrelseposter har jag tips på många andra kompetenta kvinnor du kan få ringa. Välkommen till år 2014 Jens! /Maria

Bli först att kommentera

Vad var det jag sa?

Av , , Bli först att kommentera 2

Gripenhoftner om Vad var det jag sa? Den 3 februari skrev jag i min blogg om Synen på romer. Två dagar senare stod rubriker i tidningarna om att en romsk kvinna från Rumänien blivit ifrågasatt när hon kom in för vård på Karolinska universitetssjukhusets akutavdelning pga ett missfall. Enligt uppgift saknade hon de rätta dokumenten för att få vård. Prislappen skulle därför bli ca 11 000 kr. Fanns de pengarna? Nej, hon räknas som hemlös och tigger på gatorna. Efter detta har även Anna Starbrink landstingsråd i Stockholms läns landsting uppmärksammat problemet för romer, och begärt in en rapport. I sin blogg den 6 februari skriver hon: ”Det finns rätt väl fungerande regler och rutiner för vård i andra EU-länder. De fungerar för mig och för de flesta andra. Men för de grupper som marginaliseras och exkluderas i hemländer så till den grad att de lever i fullständigt utanförskap har det betydligt svårare. Det är en tragedi som EU måste ta tag i”. Även socialminister Göran Hägglund har i SVT Rapport gjort uttalanden om att skulden i den beskrivna händelsen ovan ligger hos Rumänien. Han menar också att ”om vi som svenskar reser utomlands någonstans kan vi få vård som vi behöver i det landet mot uppvisande av ett sjukvårdskort, på samma sätt ska det fungera gentemot personer som är från Rumänien och rumänska medborgare”. Som EU-medborgare har vi rätt till fri sjukvård i samtliga EU-länder om vi har en sjukförsäkring i hemlandet. Vi ska även kunna visa upp ett sk. EU-försäkringskort vid kontakt med vården. Tyvärr är det många romer från t. ex Rumänien som saknar ett sådant kort. I Sverige finns förvisso en lag som ger papperslösa rätt till gratis sjukvård, men den gäller inte för EU-migranter även om de är ekonomiskt utblottade.

Den romska kvinnan fick slutligen vård, men Gunnar Öhlén, chefläkare på Karolinska universitetssjukhuset, bemötte kritiken om hur hon nekats vård med att hävda att ”om någonting så har patienten i beaktande hennes sociala situation fått en positiv särbehandling”. Positiv särbehandling? Något är fel i EU:s regelverk. /Maria

Bli först att kommentera

Myten om makten

Av , , Bli först att kommentera 4

Gripenhoftner om Myten om makten. Jag är för kvotering, så nu har jag sagt det. Jag är för kvotering och kompetens, inte kvotering eller kompetens. Diskussionen om kvotering är ofta onyanserad och ger en bild av att kvinnor skulle vara mindre kompetenta än män. Att det inte finns några kvinnor att välja. Styrelsedebatten går ibland varm.Det är ett känsligt ämne. Dock går det långsamt framåt. Inom millenniemålen visar statistik gällande parlamentariker i världen att det kvinnliga politiska deltagandet ökar. Sedan år 2000 har andelen kvinnor inom detta område ökat från 14 till 20 procent. Det är ändå intressant att fråga sig varför så få kvinnor finns i ledande position? Dvs. vad händer på vägen? Flickor uppvisar högre studieresultat och bättre avgångsbetyg än pojkar redan i grundskolan. Så även studiemässigt i gymnasiet och på universitetet. Ändå finns det fler män än kvinnor som är t.ex professorer? Akademin är medveten om detta och har aktivt jobbat med snedfördelningen under ett antal år nu. Kvinnor är duktiga men har ändå tuffare att ta sig till ”toppen” än män. Det är inte acceptabelt. Vad är det som blir hindret i karriären? Bevisligen inte kompetensen. Är det då barnafödandet? Ja, kanske det, men det torde även finnas kvinnor som saknar barn som känt av problemen för fortsatta framsteg. Vi måste börja uppifrån för att med tiden implementera idéerna i vårt samhälle. Att partierna arbetar striktare med varvade listor, dvs. varannan man och varannan kvinna ökar chansen till en bättre fördelning. Vi kvinnor måste också ta vårt ansvar för att påverka, eftersom vi är delaktiga i problemet och inte enbart offer. Det går framåt, men för långsamt och just därför är jag för kvotering. Nu!/ Maria

Bli först att kommentera

Till den som har skall varda givet…

Av , , Bli först att kommentera 4

Gripenhoftner om Till den som har skall varda givet… Egentligen är vi människor bra underliga. Världen består av de som är fattiga och världen består av de som är rika. Vi i i-länderna har allt i överflöd och skaffar oss ett flertal välfärdssjukdomar. I u-länderna lever en stor del på lite och ingenting, och många svälter. Att varje människas grundbehov blir tillgodosedda borde inte vara svårt att genomföra, och då menar jag inte att fattiga behöver fler prylar. Jag anser inte att det är saker som gör att människor mår bättre, utan vetskapen om att man har mat för dagen, kan betala sitt boende, att barnen får skolgång, att man själv har ett arbete, att man får hålla sig frisk och skulle man bli sjuk, ja då kan man få hjälp. Att känna trygghet i sitt land. Att ha möjlighet att rösta. Att ha rätten att även ha sin egen röst och äga tryggheten att få säga vad man tycker. Så är det som vi vet inte för alla. Om jag någon gång känner mig nere, så brukar jag tänka att det finns de som har det värre. Det kanske inte gör mig gladare just då, men ger ändå ett större perspektiv på saker och ting. Jag brukar tänka på de barn som jag såg ett program om. Det var allvarliga 6-7 åringar som bodde på en soptipp i Brasilien. Rök och stank. Barfota och smutsiga sprang de runt där och försökte hitta saker för att sälja, eller material som kunde användas. Det var naturligtvis fruktansvärt som tittare att se den här misären, och jag tänkte att det måste vara svårt att förstå hur kämpigt dessa barn egentligen har det. Även om de tvingas acceptera sin situation är det påfrestande att inse att de har så små möjligheter att påverka sina liv. Men de allvarliga barnen i programmet hade också en annan sida, en sida där de skrattade och ibland busade med varandra.  Och då tänkte jag att hur orkar dessa barn skratta, då de lever på en soptipp? Ja kanske just för att vi människor inte bara är bra underliga, utan vi kan även vara starka när så behövs. /Maria

Bli först att kommentera

Livsmedel eller ”dödsmedel”?

Av , , Bli först att kommentera 7

Gripenhoftner om Livsmedel eller ”dödsmedel”?  EU:s förordning nr 178/2002, ibland kallad EU:s livsmedelslag, innehåller grundläggande principer och krav för livsmedelslagstiftningen. I den står det bland annat att livsmedel inte får släppas ut på marknaden om de inte är säkra, det vill säga om de är skadliga för hälsan eller på annat sätt är otjänliga som livsmedel. Inom EU klassas vin som ett livsmedel. Ja, det är sant. Naturligtvis finns det intressen från vinproducerande länder i Europa att kalla vinet för just livsmedel. Det ger sina fördelar. Inom EU delas en mängd bidrag ut, och om vi tar tobaksindustrin som ett exempel får EU:s tobaksbönder stöd på motsvarande cirka nio miljarder kronor årligen. Detta trots att tobak i dag är den främsta dödsorsaken runt om i världen. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) avlider varje år 4,9 miljoner människor av tobaksrelaterade sjukdomar. Alkohol produceras också i stora mängder och därför propsar EU på att den fria rörligheten för varor även bör gälla just vin, dvs. det finns de i Europa som tjänar pengar på att sälja detta ”livsmedel”. Det är inget fel att tjäna pengar, men då ska man också stå till svars för vad det leder till. T. ex om alkoholindustrin tjäna pengar, ja då bör de också kunna täcka de kostnader som uppstår i vårt samhälle pga  drickandet. Så är det inte idag.Vård och skadegörelse betalas via våra skattemedel. Jag anser inte att vin är ett livsmedel, utan snarare ett ”dödsmedel”. Så, oberoende om man gillar vin eller inte, låt oss i alla fall kalla det vid sitt rätta namn… berusningsmedel./ Maria

Bli först att kommentera

Ambulans viktigare än ett skrivbord

Av , , Bli först att kommentera 7

Gripenhoftner om Ambulans viktigare än ett skrivbord. Ibland kan jag förstå att människor känner ett politikerförakt. När ett beslut är dåligt, felaktigt eller förödande och politikerna ändå står och försvarar sitt beslut. Lägg där till att en del politiker även ska ”dumförklara” den grupp människor som är mot beslutet. Inom politiken tas många beslut, det är förvisso sant, och ibland kanske man som medborgare inte alltid vet all bakgrundsfakta. Något som hörs tokigt kanske ändå är välgrundat när beslutet så tas. Det blir dock löjeväckande när något ska drivas in absurdum för att ”det är beslutat så”. Ta bara exemplet med borttagandet av ambulans i inlandet. Jag har svårt att tro att det i förlängningen blev så mycket billigare att sätta in vad som numera benämns akutbil, eller rättare sagt efter alla klavertramp, ”extrautrustad” akutbil. Missnöje på många håll, ilska och frustration när ingen lyssnar på den det berör.

Jag har själv tidigare bott i en inlandskommun (Åsele), och fick tidigt lära mig att under helgerna fanns ingen hjälp att få på ortens vårdcentral. Man skulle då åka 5 mil enkelväg till Dorotea för att få hjälp där. Vid mindre allvarlig sjukdom kunde man efter ett läkarbesök sedan åka hem 5 mil igen. Men var det allvarligare så skulle man vidare med ambulans, efter att ha åkt 10 mil ”rundtur” först. Det blev då fortsatt resa till Lycksele eller Umeå. Till Lycksele är det 9 mil och Umeå 16 mil enkel väg från Åsele. Men de som valt att bo i inlandet har inte beklagat sig över detta, eftersom man ansett att valet av boplats varit ens eget. Det man dock inte accepterat har varit försämringar för de som försökt skapa sig ett liv i denna del av Sverige. Att då se någon som landstingsrådet Peter Olofsson (s) på bild i VK (5/4 2011) stå och försvara inköp av kontorsmöbler för närmare 135 000 kr till sitt eget kontor i samma veva som inlandet skulle förlora sin ambulans pga Landstingets kostnader, är inte bara cyniskt utan det är ett sätt att signalera att inlandsbor inte är värda samma service som oss andra. Jag försöker också vara aktiv inom politiken, men jag vågar lova er alla att för mig kommer en ambulans alltid att vara viktigare än ett tjusigt skrivbord./ Maria

Bli först att kommentera

Synen på romer

Av , , Bli först att kommentera 4

Gripenhoftner om Synen på romer*. För ett antal månader sedan stod det stora rubriker på löpsedlarna om att en okänd flicka hittats i ett romskt läger i Grekland, och att man trodde att hon blivit kidnappad. Troligtvis var hon antingen från Sverige, Finland, USA eller Storbritannien också. Här skulle det efterforskas och den lilla ljushåriga flickan med de blå ögonen blev en världsnyhet. Ett romskt par blev anklagade, men hävdade att de var hennes föräldrar. De var mörka och flickan blond. Den lilla flickans skandinaviska utseende gav förmodligen en känslomässig igenkänningsfaktor hos många av oss. Men var det viktigare att rädda denna flicka för att vi trodde att hon var en av oss? Det fanns fler barn i lägret, men få talade om att rädda dessa. Varför då? Var de inte nog blonda och blåögda?  Journalister och kännare gjorde uttalanden om att den stackars flickan var rädd och smutsig, och att hennes identitet var svår att finna. Jag vet inte om hon var rädd och smutsig, men det jag vet är att den romska kulturen ser hygien som väldigt viktigt. Ett stort antal människor engagerade sig dock i flickans öde, och efterforskning gjordes. Så förfäligt tänkte många, en svensk, finsk, amerikansk eller brittisk liten flicka som blivit kidnappad. Förödelsen beskrevs i detalj, och flickan skulle minsann räddas. Undersökningar genomfördes och slutligen fanns bevis för att hennes ”föräldrar” inte var hennes biologiska. Drevet gick ytterligare och nu anklagades dessa romer för att ha kidnappat henne, och därmed utsatt henne för denna misär. Efter ett par dagar stod det dock klart att hennes biologiska föräldrar fanns i livet, men i Bulgarien. De hade själva valt att lämna bort sin dotter till den här familjen pga. att de hade svårt att ta hand om och försörja henne. De saknade jobb. Föräldrarna försökte dock besöka sin dotter med jämna mellanrum för att se så hon hade de bra. När det så framkom att hennes egna föräldrar också var romer tog debatten slut. Det var inte längre någon som uttalade sig om flickans misär, och att hon eller övriga barn måste få hjälp för att ta sig från lägret. Hon var inte längre en av oss, dvs. blond och svensk, utan hon var rom och då var hon visst inte viktig längre? Men barn väljer inte sina föräldrar eller sitt liv, och alla människor har ett lika värde oberoende vem man är.

 Jag tycker att det var bra att vuxna reagerade på flickans situation eftersom något hade kunnat varit fel, men jag vill även uppmärksamma alla på att romernas situation ute i Europa är mycket dålig. De är utsatta för rasism och lever ofta under små förhållanden i vagnar och tält. Ibland saknas värme i dessa läger, så deras liv är inte lätt. De har svårt att få jobb, och har blivit förföljda i århundraden. Tänk på det nästa gång du ser en blond flicka med blå ögon. /Maria                 

*Rom kommer från sanskrits dôm och betyder människa.

Bli först att kommentera