Så var det dags igen för ”Bondens Egen Marknad”! Med fleras egen marknad ska jag kanske tillägga. För alla säljare är med säkerhet inte bönder, och det gör ju mindre. Det är att det är närproducerat som gäller. Och det som också är så fint! Sen må det vara bröd eller honungsburkar. (Bruna) ägg, blommor, fisk och köttprodukter – ja, allt vad det nu må vara. Tänker på att man går omkring här, runt en timme, och får med sig så mycket gott av lite av varje. För egen del är det mest grönsaker jag handlar. Och då tänker jag på vilken tid det tagit att odla fram alla produkterna. Från det att de första fröna eller sättpotatisen sattes i jorden. För att inte tala om allt jobb mellan då och nu!

Och kanske ibland, för att sedan uppleva att skörden slår fel. En av de mer vana, etablerade odlarna sa idag att de bara skulle vara med på första fyra (av åtta) veckorna i år. Eftersom de fått missväxt på det mesta, så skulle produkterna inte räcka till! Hon såg glad ut ändå när hon sa det – ”så blev det i år”, ungefär! Men säkert var det många stunder när de började förstå vartåt det lutade, som hon inte varit glad. Kanske vänjer man sig med åren, vet att så här kan det bli! Men en riskfylld gärning, har de dessa odlare, vill jag lova!

Lätt att glömma när man går där bland allt som dukas upp, och väljer finsmakat vad man köper och tar med sig hem! Ett fint bemötande får man, och personligheterna varierar härligt bland säljare, köpare och dem som kanske bara flanerar runt. Om man sen ledde om cykelstråket under de här lördagarna, så det blev lite rymligare på den enda gatan, så skulle det bli ännu trevligare. Om jag skriver att man även skulle föreslå att man lämnar hunden hemma, kanske någon blir sårad, så – skriver kanske inte det! Men medger jag skulle tycka det vore fint!

Men fint är det – ändå! Idag var som sagt första lördagen för året. Och nu hoppas jag bara att skördarna räcker under perioden, för både odlares och oss konsumenters skull!

Nyss blommade de – rönnbären!  Nu hänger de där i gula klasar. En del börjar skifta i rött.  Så ock äppleträden, känns som om de blommade nyss.   Och vars små kartar, nu blivit nästa klara äpplen!  Snart dignar träden av mogna frukter! Och vägen dit är så vacker, att se och följa! Tänk att det fungerar så – varje år på nytt…

Försöker fånga en insekt med kameran då och då! Så alldeles lätt är det inte! Särskilt inte fjärilar. Och trollsländor – det går inte alls! Men ett och annat bi eller någon geting eller humla, de låter sig fångas någon gång emellanåt! Eller andra små kryp! Nu ska jag försöka fånga dagen! Får se hur lätt DET blir. En del har ju redan flugit iväg. Likt de insekter jag förgäves försökt att få fatt!

Tänk så lite märkligt det är ändå – det här med växtkraft!. Ta bara vårt vildvin! Rötterna står grunt, väldigt grunt! Och i denna torra, varma sommar har de knappt fått något vatten. Mer än en lite regnskur nu och då, och så lite mer nu på slutet. Och ändå känns det mer grönskande och frodigare än någonsin.

Nyplanterade är de inte heller! Hur gamla vet jag inte, då de fanns då vi köpte fastigheten! Men det som behövdes då, och som vi fortsatte med intensivt några år, var att rensa gamla torra grenar. Det behövdes i allra högsta grad. Så alldeles av sig självt gick det inte… Och det kunde man ju också skriva om, hur viktigt det är att rensa. Också i sitt eget liv, att ta bort sån´t som ligger och skräpar inombords. Kanske gammalt groll mot andra, man inte tänker på att man har. Fördomar och åsikter, som leder till felaktiga synsätt. Som gör att man blir lite ”risig” och inte så fräsch som man annars kunde synas för omvärlden. Och leda till det som är gott. Det kanske inte ens rör sig om större ”grenar”, utan ibland bara små ”kvistar”. Men som ändrar hindrar tillväxten.Men det sparar jag till en annan gång…  Just nu nöjer jag mig med vildvinet. Se bara hur det grönskar! Visst är det förunderligt ändå!

Köpte en kasse böcker på biblioteket i Rättvik! Ni vet sådana här böcker som biblioteken sorterar ut, och säljer för en tia styck. Eller som här i Rättvik (kanske på andra ställen också), en valfri kasse för en femti-lapp!

Fanns mest romaner att tillgå denna gång, och jag läste baksides-beskrivningar och försökte att välja rätt. Nu blev väl allt inte riktigt rätt, men det kan vi lämna därhän just nu. En av dem – som visade sig vara en ungdomsbok – blev istället riktigt rätt! Läste den i lördagskväll, utan att kunna släppa taget, och det är väl så en riktigt bra bok ska vara.

Katherine Paterson (fick ALMA-priset 2006) har förlagt handlingen till år 1899 och miljön till ett litet samhälle i Vermont. Boken berättas i jag-form av bokens huvudperson, en pojke på sitt elfte år. På väg mot sin självständighet, men som ändå behöver sin familj så innerligt väl! Där finns så mycket fina tankar, men också en spännande handling. Påminner mig lite om Tom Sawyer, och jodå, det är en av pojkens fav-böcker. Kanske Katherine Patersons också?

Samtidigt som jag är glad att fått tag på boken, så beklagar jag att Rättviks bibliotek rensat ut den. Antar att sånt har att göra med mängden lån en bok har fått. Finns så mycket mer att säga om boken, men nöjer mig här och rekommenderar att den rekommenderas till bokälskande ungdomar.

Som vuxen bara älskar jag den!

Mossbelupna stenar i skogen – det är bara så fint!  Just dessa finns på Ivön i Skåne, men skulle kunna vara var som helst från en svensk skog. Med tanke på hur mycket jag tycker om skogen, är det märkligt att jag inte tillbringar mera tid där. Men just nu är det måndagsmorgon, och jag måste jobba på, inne på kontoret. Och egentligen så trivs jag ju som med det också! Men lite minnesbilder är inte så dumt, för ögon och tankar. Och nya tillfällen lär komma – förhoppningsvis! Finns ju skog häruppe också!

Havet i all ära! Men det är något speciellt med insjöar – också! Vegetationen kring stränderna, och det lena, sköna vattnet. Blir nog bad i en insjö idag. Dock inte den på fotona, då den är lite långt ifrån. Den ligger i Dalarna, i närheten av ett nedlagt kalkstensbrott fullt med fossila sjöliljestjälkar. Eller crinoideer, som de heter på latin. Flera arter av dem lever kvar än idag. Men då är vi inne på ett helt annat ämne. (Den som vill veta mer kan läsa lite här på wik-länken http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj)%C3%B6liljor Fossila sjöliljor finns det massor av i hela Dalarna, massor på Gotland och massor i hela världen. Vilket visar att det inte bara fanns massor av dem en gång i tiden, utan att massor, massor av dem dog i någon form av katastrof. Det här blocket med smått otydliga sjölilje-stjälkar, kommer från någon annan plats i Dalarna. Och detta minns jag inte riktigt var det kommer ifrån… Men nu är jag inne på ett annat ämne igen! Tillbaka till insjöarna, så blir det nog ett bad där idag. Men inte här, som sagt utan vid kyrkstugan här i Umeå. Men det har jag inget foto på!

Gillar tallar som ser ut som tallar! Ja, jag menar som jag tänker mig tallar, med personlighet och karaktär. Lite snett, lite vint, lite krokigt! Men det är klart, för att kunna avverkas fint och vara en värdefull inkomstkälla för vårt land, behöver de vara som de raka pinn-tallar man oftast ser. Och som bildar de skogar man kör igenom då man reser i landet! Men desto gladare blir man då man ser tallar som fått växa fritt som de själva velat. Åtminstone känns det lite så, som om de använder sin vilja att bli som de är! Men är nog inte riktigt så. Kanske mer en vilja bakom – ”Han sade och det blev”, och så blev det en tall! Kanske inte riktigt så, men något ditåt! Lämnar det för tillfället…

Fina är också bokträd i sina bokskogar.  Kanske är de raka och tråkiga de också ibland. Har inte tänkt så mycket på det, då de inte växer häromkring. Känner bara hur fint det är då jag hamnar i någon bokskog neråt södern. Och – vad används egentligen bokträd till? Vid en snabb check på wikipedia ser jag – ”Idag är dess främsta användningsområde möbelvirke och kuriöst nog även glasspinnar tack vare träets lena egenskaper, mycket begränsade smak och lukt och avsaknad av stickor i det hyvlade träet.” Jaha, där ser man! Så fanns där några användningsområden bakåt också, mycket hade med båtar att göra. Ganska imponerande kan de bli i varje fall! Och visst är det väl en slags nytta det också! 

Bara att bekänna – jag gillar inte sniglar, ingen sort av dem! Men jag är riktigt förtjust i deras hus! Visst är det lite märkligt ändå?

Gastropoder säger man om de fossila. Och då menar man husen, dvs snäckorna. Sniglarna i sig är mera sällsynta som fossil. I skrivande stund minns jag inte om jag ens hört om någon, men någon måste väl ändå finnas…?

Tänk, det har jag aldrig tänkt på! Tror jag ska försöka ta reda på det idag, eller någon dag framöver….