Lite sen med ”årets bragd”! Inget ovanligt, i och för sig! Men två är klara sen ett par dagar. Nu är det bara resten kvar!

Ja, en yucca-palm är avkapad också, för föryngring. Så där måste rötterna växa ut. Kan vänta några dagar till kanske. På resten också!

Nu är de på gång! Blommorna, som ska mogna till rönnbär. Även som knopp är de vackra. Och bladen – ja, de hade redan hunnit veckla ut sig och bli stora sedan jag såg dem sist. Det är bland annat det jag gillar med försommar. Det händer alltid något – för varje dag som går!

Om det gör ont när knoppar brister? Faktum är att jag inte tror det! Om det nu skulle kännas något, när det gäller växtvärlden så tror jag istället det skulle vara jubel. Glädje att få spricka ut i det man var tänkt att vara.   Det är konstigt det där, hur en versrad kan bli så flitigt citerad, långt efter det att den skrevs. Karin Boye hade det självklart svårt när hon skrev de där raderna, om hur ont det gjorde. Men nu handlade det ju om henne och hennes livssituation. Och handlade egentligen inte alls om växter. (Men man kan ju ana att hon skrev det om våren.) Men nu används den här raden i alla möjliga sammanhang. Särskilt nu om våren, när så många knoppar brister och slår ut. Som jag personligen tror att de gör i glädje. Om de nu alls känner någonting som känslor. Men det är ett vackert bildspråk som även Bibeln använder! Där det står att även ”träden ska klappa i händerna”. Och att ”bergen och höjderna ska skall brista ut i jubel” (Jes 55:12). Men just där handlar det inte om knoppar, utan om att människans själ får liv genom att söka sig till Gud. Något att brista ut i jubel över, om något! Och kanske är det så att även naturen jublar med? Ska lyssna lite extra nästa gång jag går ut – tror jag!

Det är något speciellt med knoppar, hur vackra än dess utslagna blommor sedan blir. Men så här i dess förbidan, på väg mot sin fullbordan…   Det manar till så mycket eftertanke. Också den att tämligen snart ska så väl knoppar, som blommor vara borta. Som profeten Jesaja sa och nedtecknade – 

Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord
förblir i evighet.” (Jes:40:8).

Det är som skönt att tänka på och påminna sig om. Något som är fast när så mycket förändras… Men knopparna bidar sin tid!

”När jorden grönskar genom solsken efter regn…”. Bara orden som så låter så vackert! Och det är nog också bland det vackraste jag vet – och fräschaste. När regndropparna dröjer kvar i det solljus som bryter igenom…

Det var kung David som sa det från början. Och det handlade om att regera över människor på ett rätt och riktigt sätt. Och så gav han en så fin jämförelse. Tänk om det fick vara så – i länder och riken ändå!

Så här skrev han, kung David –

”Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i Guds fruktan,
han är lik morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar
genom solsken efter regn.” (2 Sam 23:3-4)

Nu kommer den här tiden! När man kan följa vissa växter, nästan timme för timme. Som det här löjtnantshjärtat som nu vuxit ganska snabbt från det att de små skotten började sticka upp.Idag vid, kanske 8.30 såg det ut så här. För att vid lunchen, kanske 4 timmar senare, hade börjat veckla ut sina blad.Och liljekonvaljerna som börjat sticka upp, som lite överallt. Nog hade de blivit lite högre på de där timmarna också. Så där kunde man hålla på, och titta på den ena växten efter varandra. Det var så varmt och soligt idag. Det var nog därför! Det surrade av insekter idag också, som humlor och småbin. Och så har det kommit flera nyckelpigor…

Då var det då! Och nu är det nu! Visst tror jag på utveckling – ibland. Särskilt då man kan följa den, dag efter dag…    Känner att ljuset och solen kallar på mig. Kanske blir det ännu en vitsipps-bild. Fast jag inte direkt behöver någon mer. Och kanske att krolliljan utvecklats, ännu lite mera… Och jodå, nog hade den det . När det blev sedan…

Känner mig lite insnöad på vitsippor just nu. Kan som inte låta bli. En fb-vän skrev att hennes man brukar säga att vitsippor är ”som snöflingor med en solglimt i ögat”. Hon tyckte det var ganska bra. Tycker inte jag. Jag tycker det är väldigt bra! Fast ännu bättre är att de inte smälter undan i solen. Tvärtom, så vecklar de ut sig för fullt, nästan så man kan känna deras glädje. Och de skuggor som ståndarna ger, ökar mest bara dess skönhet.  Fast sen, när de kryper ihop i regn och skugga. Eller när de bidar sin fullbordan i sin knopp. På ett sätt är de minst lika vackra då! Jag hoppas att de kommar att blomma länge, länge än…

Gick lite på loppis idag! Hade lovat min syster att kolla efter örngott. Sådan här gamla vita, med spets, monogram och örngottsband. Köpte några stycken och hoppas hon tycker om dem. Plus några köks-handdukar – billigt, billigt! Blir vita och fina med ”ocean” vid tvätten! Hon vill ha pocket-böcker också, som är lätta att packa. Får hoppas hon tycker om – men för fem, alternativt en krona kan man ju chansa. Sen köpte jag lite småsaker till mig själv också. Förvaringsboxar bland annat, en var till och med prickig. För övrigt så fortsätter vitsipporna och andra vårblommor att blomma. Och i Bibelplanen i ”Anta Utmaningen” fanns Joh 3:16 med, den vers som kallas för ”Lilla Bibeln”. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Tänk ändå – det är något att läsa och läsa om igen!  Nu ska jag läsa den 104:e Psalmen, som också finns med i planen. Den handlar om skapelsen, så det passar ju fint! Sen ska jag läsa i mina loppis-böcker och se vad jag tycker om dem! Söndagskvällar, utan några måsten på schemat. Tycker det är ganska så fint! 

Och så plötsligt var de där och lyste – maskrosorna! Vid en varm vägg bland hyreshusen, i söderläge. Det var på Valborgsmässoafton, och det fick mig att fundera. Är maskros en vår- eller sommarblomma, som egentligen? Har alltid tänkt mig den tillhör sommaren. Med några eftersläntrare fram på hösten. Men man kan ju ändra sig!

Varför heter det förresten maskros. Har ju knappast något med varken mask eller ros att göra. Men känns inte alldeles viktigt att veta, just nu i varje fall.

En del andra växter är som lite försiktigare, börjar på våren och finns sedan nästan året om. Och några står som lite bredvid den stora flocken. Även om man väl egentligen inte säger flock, när det gäller blommor. Nu vore det lätt att tänka och skriva, att det är med blommor som med oss människor. Det låter ju lite fint och filosofiskt. Det är lite så man säger. Men är vi människor och blommor särskilt lika – egentligen?

Vitsippor hör i varje fall våren till! Liksom blåsippor, de är så mycket vår som de bara kan vara! På nå´t sätt är det också skönt. När man säkert vet vart allting tillhör. Nu kunde jag filosofera igen, kring oss människor. Om tillhörighet, samhörighet och allt sådant. Men lämnar det just nu till de lärde…

Och vart maskrosen tillhör! Ja, just nu bryr jag mig inte så mycket. Och kanske inte imorgon, heller!