Jag har fått möjligheten att vara barnskötare åt mitt barnbarn. En ynnest, men ack så slitig en sån dag  ändå kan vara. Just nu har jag lyckats få det lilla livet att vila, och då passar jag på att skriva till er. Vill ni ha mina bekännelser? På detta viset? Jag skall försöka ge er det bästa möjliga, men det kan bli vingligt och slarvigt skrivet, för jag måste snabba på!!! Just det, snabba på. Upplysningsvis kan jag nämna att mobiltelefonen har tystnat, för evigt kanske till och med, för jag fick  just i all hast rusa för att sätta stopp på oljudet i den, tappade den i golvet med batteri, simkort mm i en himla röra huller och buller. Men den blev tyst iallafall, och jag  förhindrade ett för tidigt uppvaknande. Och här sitter jag och myser i kvällsmörkret, fast klockan är ju bara fem…..

Lilla barnbarnet  vaknar med stort leende, och i den stunden känns det som ett stort privilegium beviljats just mig, denna dag. Men så ökar takten, till blixtens hastighet.Lilla flickebarnet har ju just lärt sig gå, långt och ofta ,hinner överallt, in i alla lådor,öppnar alla dörrar, blixtsnabbt till  TV-dosorna, mobiltelefonen,papper och tidningar rivs i sina beståndsdelar osv.  Trots att jag ofta motionerar så är min ork ingenting mot denna ettårings. Hon orkar och gör allt med ett leende! Hon till och med log när jag i utmattningens stund lurade henne  att vila ut i sin säng. Hon är snart vaken, så bäst att jag släcker ner nu, annars kan ett och annat "reaktorhaveri" uppstå om datorn står standby.Men jag undrar och skickar en välsignad  frågande tanke till alla dagbarnvårdare som  till vardags sköter om 10-15 barn åt gången. Hur hinner Ni med?