Det verkar som om det nästan är obligatoriskt för sossar idag att kommentera alla dessa utspel om varför vi förlorade valet. Partistyrelsen och VU:t är snabba på att klä sig i säck och aska och ställa alla platser i toppen till förfogande. Visserligen ödmjukt och en fin gest, men gör det någon skillnad?

Jag menar, precis som Andreas Lundgren och Lennart Holmlund med flera, att politiken är det som skall stå i centrum. Vilka människor som sitter på posterna spelar ingen roll i jämförelse. Om väljarna sade att Mona Sahlin verkade opålitlig eller otydlig är det ett resultat av att vår politik verkade opålitlig och otydlig i deras ögon.

SSU gjorde ett utspel om att man skall föryngra partiet och kasta in folk från oss på högre poster i partiet. Det tycker jag visar på en oerhört naiv syn på vad socialdemokraterna är. Vi som sitter på förtroendeposter gör det i huvudsak för att representera våra föreningar. Politiken skall finnas i gräsrötterna och absorberas och göras verklig av partiledningen. Vi är inget företag, ingen kampanjorganisation. Vi bygger på en stenhårt demokratisk idé. Företrädarna skall agera röst och symbol för socialdemokratin, inte vara de som driver sina egna agendor, hur bra dessa agendor än må vara.

Men synen på politik som ett sammanhang där man slåss för att få makt för att efter det omforma världen efter eget huvud finns överallt. Jag pratar mycket med andra ordföranden för andra SSU-kommuner på kurser och på andra ställen, och de säger ofta exempelvis att de ställde upp som ordförande i sin kommun för att kunna arbeta för politisk fråga X. Det tycker jag är ett felaktigt sätt att angripa uppdraget. Rimligare vore att lägga sina egna intressen åt sidan för att ägna de närmaste åren till att företräda sina medlemmars intressen.

Om denna syn inom partiet är vanlig ser jag det inte som någonting konstigt att det blir en diskussion om personer och inte politik när man skall analysera en valförlust. Om denna syn är legio innebär det ju att det inte är någon skillnad mellan dem. Man väljer företrädare X för att driva fråga Y, eftersom X verkligen är intresserad av Y. 

Så det som idag kan betraktas som snarast en plattityd (politik, inte personer) bär med sig en organisatorisk tanke som är betydligt tyngre än bara de tre orden. Det innebär att vi måste förstärka partimedlemmens status som den högsta beslutande instansen i partiet.

Det som krävs av en partiordförande följaktligen är i princip att den skall inneha karisma, vara lyhörd för partiapparaten, ställa sina egna intressen åt sidan framgent, och inte vara en splittrande kraft för partiet. Och en stor del av våra 100.000 medlemmar uppfyller de kraven. Av de ovanstående kriterierna är det lyhördheten som är viktigast. Vi kommer att omformulera politiken och då är det viktigt att partibossen noterar det. Inga byten av chefer innan politiken förändrats. Andra personer som driver samma frågor gör ingen skillnad.