2002 gick jag in i väggen hårt, var borta i mer eller mindre 1 och halvt år från mitt jobb och skyddsnätet från Försäkringskassan fick man då erfara…Inget hjälp alls utan rehabiliteringsansvarig låg på mig som var sjuk eftersom jag var arbetsgivare…

Efter 2002 har jag fått flera återfall, utbrändheten lurar hela tiden runt hörnet om man inte tar hand om sig och sjukskrivningar på halvtid har förekommit flera gånger. När man mår bra har jag ett "djävla" driv och det är för mig både en bra och dålig egenskap, jag har svårt att känna mina begränsningar om vad som är bra för mig.

Kroppen protesterar ofta lite för sent och nu är huvud och kropp inte kompatibla, tittat man på hur jag jobbat sista halvåret är det inte konstigt…att inte kroppen läker alla sår…Varför är det svårt med lagomt….och varför tänke rman på sig själv sist…

Jag har ingen lust att bli sjukskriven utan jag vill bara må bra, men nu måste jag dra i handbromsen hårt, jag måste för femtioelfte gången förändra mig tänker jag. Man blir så besviken på sig själv nu när jag mår dåligt, varför hamnar jag här ? Var går gränsen ? Jag tycker mitt jobb är skitkul, men det är lätt att skylla på bara jobb, men det är givetvis helheten i mitt liv som påverkar detta…

Skulle hellre bryta båda benen, för då vet jag att brotten läker och utbrändheten gör inte det, det är lätt precis som alkholist att åka dit igen, skit oxå…

Skall lugna ner mig och njuta av de stunder som jag mår bra, sedan skall jag lägga om jobbet för att underlätta för mig mer, det lovar jag mig själv..

Ingen Öring fick man ikväll heller, det var många båtar ute och jag undrar ifall någon fick….