Den eviga filosofiska frågan, varför det finns något snarare än ingenting, har förbryllat tänkare genom alla tider. Traditionellt har frågan varit tassemarker för det s.k. kosmologiska gudsbeviset, vilket dock under de senaste århundradena blivit grundligt avvisat.

I dagens fysik debatterar man huruvida universum hade en början eller inte. Ifall vi antar att universum hade en början, kan denna vara inbäddad i en djupare fysisk verklighet, såsom kvantfluktuationer i rum-tiden, eller någonting lika ofattbart.

Att någonting kan uppstå ur ingenting är allmänt accepterad fysik – detta väl etablerade faktum är en av grundstenarna i kvantmekaniken. Argumentet att ingenting kan uppstå ur ingenting är således falskt, eftersom precis detta ständigt går att observera på kvantnivå. Big Bang-teorin – den idag överlägset mest accepterade teorin om hur vårt observerbara universum uppkommit – förutsätter att allt som existerar i universum uppstod vid en viss plats i rumtiden (både rummet och tiden uppkom i denna punkt).

Detta innebär i sin tur att de båda vetenskapliga teorierna Relativitetsteorin och Kvantteorin ”bryter ihop” (vilket betyder att ekvationerna resulterar i nonsens) och smälter samman till en gemensam teori som man ännu inte har lyckats utarbeta – den s.k. Strängteorin (som egentligen är en hypotes) är den hittills enda kandidaten, men ser för närvarande ut att få allt mindre stöd i forskarsamhället p.g.a. bristande resultat. Helt misslyckad har detta försök ändå inte varit, många av de matematiska metoder som Strängteorin utarbetat har fått tillämpningar inom Standardmodellen (den allmänt accepterade, prövade och bevisade samling av fysikaliska teorier som beskriver vårt universum).