vad sätter man ens för rubrik på det här?

Ännu segare, än mer lytt. Jag blir förstås alltid ifrånsprungen av Calle Lif, men den här gången mätte man inte glappen som uppstod mellan oss i meter utan i halvplanslängder. 

Jag tror att även Nestor Sensini, Tommy Söderberg och de flesta australiensiska pungdjur med enkelhet löpt förbi mig i måndags. 

Anledningen var, förutom det faktum att hela mitt väsen redan från början är saktfärdigt, att jag kände av "någonting" i området "typ ovanför knät". 

På onsdagens lunch fläkte jag därför upp mitt kadaver till lekamen på naprapat-Andreas bänk för en besiktning. Det masserades, det stretchades, det knådades – det kördes till och med elström genom hela mitt lårparti. 

Utan lycka. På grund av någon irritation ovanför knäskålen blev det körförbud på onsdagens hopp-, sprint- och teknikträning.

Jag och Böni, som båda ville träna men inte fick, var istället tvungna att – när resten av laget lufsade ut på Gammlias konstlade matta – moloket lomma iväg till närmaste simbassäng. Och eftersom IKSU passar på att renovera sina pooler nu under sommarhalvåret (när de stora grabbarna med de små linnena försöker skörda frukterna av sitt gymmande genom att uppbröstat strosa omkring på stränder, förslagsvis i ett par oljefärgade, smala solglasögon) så var vi tvungen att vända oss mot den gamla, sunkiga simhallen några hundra meter bort. 

För 65 uppyntade kronor fick vi inträde till… tja, inte mycket. Omklädningsrummet var av det slag som filmproducenter med en scenidé om "en tjock kille som blir mobbad, kallad grisen och får sitt huvud nertryckt i en toalettstol" måste vallfärda till. Alla gråa misäromklädningsrums moder. 

Och så kom man ut i själva vattenavdelningen och ser… en bassäng. En bassäng. 

"Har ni någon bubbelpool?", frågade jag tant som stod vid poolkanten och får antas vara den som  har det yttersta ansvaret för att badvakta, hålla ordning och håva upp barnavföring från poolbotten (jo, en gång hemma i Sundsvall såg jag hur man vevade med håv i just detta syfte varpå den skrikande pöbeln flydde upp mot land). 

"Nej. Vi har ingen". 

Häpp. Så det jag betalat sextiofem kronor för – det är alltså att kånka mig runt en kylslagen och klorblandad urinhärd till tjugofemmetersbassäng. 

När jag och Böni simmat våra oräkneliga längder och kände oss ganska nöjda så gick Böni, som bejakar den finske lille pojken i honom, och frågade samma tant igen: 

"Har ni någon boll?"

Det tog sina tjugo minuter av letande – tant ska ha en stor eloge för sitt engagemang, jag vill inte alls släpa tants namn i smutsen, hon råkar bara arbeta på en anläggning som skulle kunna vara DDR-statens sista fäste – innan tant hittade en plastboll längst in i de gamla östtyska gömmorna. 

Det blev en gristävling på det blöta kaklet vid bassängkanten. Vi undvek med nöd och näppe att halka och slå hjärnbalken ur led och jag vann till slut en välspelad tregrisare (motsvarigheten till tennisens "tresettare") med 2-1. 

Den grisbataljen var, tillsammans med den nittio minuters misär som var tisdagens träning, allt jag tog med mig träningsmässigt in i lördagens inför-match-träning. 

… en lördagsträning som med det i åtanke gick mycket bättre än förväntat. 

Det gick faktiskt riktigt bra på både en-mot-en-och-två-mot-två-övningen (Stuart gick så långt att han sa att det "var det bästa han sett från mig" på just den övningen. Men ha då i åtanke att det är en övning då Stuart uppmanar en att "dansa, dansa, dansa" och att jag besitter fotarbete och manövreringsförmåga som en av nyckelbärarna på Fort Bayard – och även "det bästa han sett från mig" kanske inte säger så mycket) och på den första stora spelövningen. 

Men så gjorde vi i startelvan en osannolikt trasslig insats i elva-mot-elva-spelet som avslutade träningen. Ett jävla hawaii-lir som om det upprepas imorgon kommer bjuda Olof Guter på en handfull baljor. 

… Jens Sjöström körde för fullt igen. Läs om hans situation här. 

Nu vet jag knappt vad jag har skrivit. Vad som för någon dag sedan började som en utdömning av simhallen intill Gammlia (jag var på vippen att även döma ut simträningen som försiggicks, men jag vill ju trots allt inte bli bannlyst) är nu… ja, jag vet inte. Jag vaknade alldeles nyss upp från en liten lördagseftermiddagslur (ni vet, såna man kan ta om man är trött  inte har något Stryktips att följa), flera dagar efter det att jag påbörjade det här inlägget som nu spretar åt alla möjliga håll. 

"Vad fick han tag i för svampar på midsommarafton?", undrar väl ni fåtaliga som orkat traggla er hit. Och nog skulle man kunna tro att jag klivit på diverse kemiska substanser i helgen. Jag menar; min lördag har faktiskt bestått av två av de element som en knarkares vardag grundar sig på – nämligen att i bara kalsonger dansa omkring och steka upp ett storkok samt att lämna efter sig en hemsk röra av bråte, rester och disk som inga RUT-avdrag i världen skulle kunna finansiera. 

Men nej, gott folk, det blev inga svampar. Inga rusdrycker. Ingenting. Om mitt midsommarfirande kan man konstatera följande; om tidskriften Tragik – finns det ingen sån tidskrift så borde det verkligen göra det, kanske startar jag den själv då a) jag är ofrivillig expert på området och b) Tragik är ett fantastiskt namn på en tidsskrift – hade gett ut ett Midsommarnummer så hade jag prytt framsidan. Liggandes på sofflocket, i ett nedsläckt grävlingsgryt, med ena näven trevandes i en popcornskål med blicken fäst på ett gammalt Seinfeld-avsnitt som jag i ytterst tragisk singular låg och småskrattade åt. På midsommaraftonskvällen. 

Några ord om Frejmatchen kanske vi ska slänga in till sist? Ja. Jag vill göra klart redan på förhand att om vi tappar poäng imorgon – peppar, peppar, tar i trä och kastar några saltkorn över axeln ner i soffbrynet – så är det inte underskattning det har handlat om. Åtminstone inte från min sida. Jag har fått höra att "Frej är det bäst spelande laget i den här serien" och att de nu, med ny tränare, även fått till en tidigare trasslig defensiv. Och de spelade oavgjort mot Sirius (video från den matchen) senast. Och de har Olof Guterstam på topp. 

… samme Olof som för bara några år sedan (i januari 2007) var med landslaget på en sydamerikansk turné. Nu har han dessutom tagit upp sina läkarstudier igen och lär därför vara ännu klokare på planen. 

Eftersom detta inlägg är ologiskt ordnat från början till slut så är det inte mer än fullt logiskt att vi avslutar det med…

… HELGENS LIR. 

Jo, detta för att det på UFC-bloggen ska löna sig att läsa klart även de längsta och tradigaste av inlägg. Måhända att det inte lönar sig i läsupplevelse – men förhoppningsvis i poletter. 

Djurgården-Häcken 2, odds: 2,90. 

Valsta-Akropolis 2, odds: 2,80. 

Jämte att, när läget kommer, kliva in som aktieägare i min kommande tidsskrift Tragik så kan denna dubbel vara ett av de bättre sätten att gångra sin satsade peng drygt åtta gånger om. 

Nu ska jag, när klockan slår elva, gå och lägga mig i vad jag som blir ett halvhjärtat försök till en Michael Essien-sömn.