UFC-bloggen visar Superettankaraktär,

Nähäpp. Jag gick imorse till PC-Akuten med min fallfärdiga dator. Den har nämligen i dagarna tre fått för sig att den spelar apatiskt flyktingbarn i någon stum kasperteater; svarar varken på tilltal eller tilltryckningar. Jag lämnade in den i tron om att de på dryga timmen kunde vända den ut och in, lokalisera och åtgärda eventuella fel – alternativt ge den sista smörjelsen och skeppa in den i kremeringsugnen.

"Fyra-fem dagar" skulle det ta att "gå igenom och leta reda på felet", sa datanissen och tillade att priset för kiken skulle gå på ytterst facila 570 kronor.  Så i mitten på nästa vecka har jag – som sitter inne med den datortekniska expertisen hos en genomsnittlig peruansk ålderspensionär – ett svar på vad som är fel på min dator. Såvida felrapporten inte lyder "Du måste torka bort en portvinsfläck från underredet" lär jag då behöva pantsätta mig själv för att sedan lägga de utvunna hundralapparna på en ny inlämning.

Hur det här berör er? Ett datorhaveri av den här digniteten hade förstås kunnat sätta käppar i hjulen för även de mest högtravande av bloggar under en längre period.

Men efter dagens tunga fotbollspass på Nolia satte jag mig på den frostbitna cykeln och rullade mot Västerslätt och VK-redaktionen för ett tyngre bloggpass på torsdagskvisten. Är det inte den sortens karaktär som ska hålla Umeå FC kvar i Superettan så vet inte jag.

(Ingenting – INGENTING – osar ju karaktär för en mittbackskämpe som att skrävla om "TUNGA BLOGGPASS")

Nåväl. Vi drog igång i måndags på Nolias snedstudsande matta (just den här måndagen satt ju snedstudsarna där de skulle ändå på grund av två månaders total bollfrånvaro – men mattan… hjälper ju fan inte till). Kvadrat, fyra-mot-fyra-spel följt av ett större spel över hela planen; mer behövdes inte för att påminnas om att det här med att spela fotboll är rätt jävla fantastiskt roligt ändå, även om Böni snubblade in segermålet efter att mitt spelmässigt överlägsna gäng blivit oturligt sönderkontrade i slutskedet.

Samma upplägg i tisdags, dock med mitt lag som segrare. Bara spel, i princip. Oerhört jobbigt för fotbollsovana lungor och ben – men sådär väldigt "näemen jag kan nog bo i ett grävlingsgryt och äta knäckebröd och dricka ljummet vatten ett år till"-roligt.

Eget IKSU-pass på onsdagen. Eftersom datorlösheten gjort mig till en för stunden mycket effektiv ung man (jag somnar tidigt, vaknar i ottan, diskar, tvättar, städar, lagar långkok, bakar hallongrottor, väver lapptäcken av gamla stuvar och bjuder in granntanter på kalops var och varannan kväll – precis som vilken datorlös farmor som helst) så hann jag med ett dubbelpass, även om det senare löppasset på Nolia-ovalen grusades en aning av att någon från vaktmästeriet noterade min UFC-mundering och påpekade att man "inte får löpa utanför sina egna träningstider" utan att man för dylika utsvävningar "måste köpa ett kort".

Hade jag varit av uppfattningen att det är socialt accepterat att känna igen och hänvisa till lokala orienterarförmågor – jag kände verkligen igen de efter min höst som nischad orienteringsreporter på tidningen – så hade jag skrikit "MEN ORIENTERARNA DÅ?!" men istället lommade jag längst in i lokalen, dit hans nagelfarande blickar inte nådde, och genomförde ett spänstigare hopp-och-skutt-pass på ett par härligt insvettade gymnastikbockar.

Och idag var det vanlig fotbollsträning igen; lika fartfylld, spelbaserad, jobbig och rolig som de tidigare.

Nyförvärvet och mittbackskollegan Karl Morten Eek anländer ikväll och ska träna imorgon fredag. På måndagsträningen frågade ledningen vem som kunde tänka sig att ta honom under sina vingar den första tiden i Umeå, "få honom att lära känna sta’n och så".

Det blev dels lagkaptenen, ansiktet utåt och konungen Erik Lundström – för att han är en reko, socialt kompatibel kille som kan Umeå – och dels… Erik Löfgren – för att han… typ… "inte har nåt annat att göra på dagarna".

Låt oss hoppas att hans svenska är representabel och att han har sett alla Seinfeld-avsnitt ett halvdussin gånger så ska vi väl kunna samkväma utan större bryderier. Om vi skulle komma sådär riktigt bra överens kanske jag på fredagskvisten bjuder in honom till grytet på något bättre glas portvin (på helt fredliga grunder, förstås. Förstås helt utan eventuella baktankar på att en svårartad gikt skulle kunna lamslå även min mittbackskonkurrents stortå).