Läs bara igenom det här om ni inte har n-å-g-o-t annat för er, så återkommer jag på riktigt efter matchen,

Känner ni till jetlagen som bara drabbar bänkspelare i västerbottniska Superettanlag efter bortamatcher i Jönköping?

 

Jag har sett många Superettanbänkar i mina dagar. Jag har närmast gjort det till en proffession att tillryggalägga mil för att se fotboll från träbänk eller, till fint, plastdraperad stol intill sidlinjen. I GIF Sundsvall år 2010 åkte jag buss till och från närbelägna orter som Landskrona, Ljungskile, Trollhättan och Falkenberg. 

 

I Umeå FC flyger vi kors och tvärs genom den svenska andraligan och jag, som moloket fått sitta hemmavid hittills, har fått något närmast drömskt i blicken när reseuppläggen har diskuterats. 

 

Jag tycker den här smäckert ihopklippta matchvideon (som fråntar mig möjligheten att säga att Adams frispark "tog på någon i muren och letade sig in") ger er det mesta ni kan tänkas behöva veta om själva matchen: 

 

Jag tycker också att vi, om tid finns, stannar upp och noterar den David Brentskt flackande blicken efter Stuarts ohörbara skämt efter Mats Grens utläggning som slutar vid 2:30.  

 

Efter matchen? Buss Jönköping-Göteborg. Framme på hotellet intill Landvetter vid, säg, elva-halv tolv. Middag. Tallrikar tomma och diskussioner utebbade vid halv ett. Släckning på hotellrummet kring ett-snåret. Nattligt uppvaknande där man inser att man helt oförhappandes och ofrivilligt nypt en statisttröja i någon Paranormal Activity-uppföljare. Under en närmast skakande rädsla för liv, hälsa och psykiskt välbefinnande huttrar man till sig kanske två timmars sömn. Väckning 06.00. Frukost. Alla är där, noterar jag, förutom Walle och Danny. Jag påtalar det inte. Tänker att dylika rävar säkert lagt sig till med pensionärsmässiga uppstigningar och därför redan ätit sin frukost i en ännu arlare otta. 

De dyker dock inte upp till vandringen mot Landvetters flygplats, inte vid incheckningen, inte i kön till bordningen. Då, 07.15, en kvart innan planet skulle lämna mark, ska Danny, av egen fri vilja och utan mekanisk väckningsapparatur, ha vaknat. 

Det är faktiskt imponernade och hedersvärt att de, medelst språng och (antar jag) åsidosättande av hygieniska morgonrutiner, hann. 

Men det kostar likafullt de båda rävarna dryga böter på – översatt i Danny Persson-valuta – vinstskillingen för åtskilliga Chelsea Miniatyrbuss (Vit). 

 

Väl hemma i Umeå körde vi som inte spelade helt slut på oss i den 17.30-träning där Micke Lustig kom, sågs och sträckte till ljumsken en aning på en skottövning. 

 

Det var en jävla resa och det har tagit mig en beskedlig tid att återhämta mig från denjönköpska jetlagen.

Ett visst mån av gamnacke, den som infinner sig när du inser att du inte är på den startelve-aktuella tapeten – inte ens på en liten bård – ens efter åtta insläppta på två matcher eller elva på tre, har också spelat in till att jag kvällstid de senaste dagarna prioriterat annat, dels värdsliga ting som sömn, men också grillkvällar (!), Homeland-aftnar (!!!) och så igår Champions League-finaler. Ni hör; dylika tillfällen (en frukt av ett hårt lobbyarbete, ett ständigt överhörande och ett direkthuggande på allsköns olika höftinbjudningar) har man inte råd att tacka nej till när ens hela sociala leverne brukar kunna sammanfattas av det här Michael Scott-citatet:

 

Men igår fick jag ånyo upp suget, via en dag fylld av små Gunde Svanska "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"-ögonblick. 

 

17.10: Ser Julien Faubert värma upp för West Ham. Påminns om att ibland kan du bli träffad av blixten men att det är långt ifrån det mest oväntade som rakt-upp-och-ner kan drabba en människa. 

 

23:15: Ser ett engelskt lag, flankerat av bland andra Ryan Bertrand, Salomon Kalou och Bosingwa (de trassligaste kanter en CL-final sett sedan Djimi Traoré och Vladimir Smicer bildade vänsterflank 2005), vinna över ett tyskt lag i en final på tysk mark – på straffar. 

 

23:30: Ser ett utklätt sjörövarband hålla låda på Kulturnattas största scen. Jag blir så pass trollbunden i hysteriskt oavbrutet skrattande åt hela trassligheten att jag tvingas stå kvar och lyssna igenom någon låt. Jag konstaterar att det är vuxna män utklädda i fullskaliga sjörövarmunderingar och ambitiös sjörövarrekvisita (en gång hänger sig frontmannen, av mycket oklar anledning, i en snara i framför ungdomarna i en klassisk ironisering av sjörövarsjälvmord) som spelar bedrövlig, sjörövarrosslande Hoffmaestro-musik. Det måste vara den sämsta hybrid musik-Sverige avlat fram sedan Dr Bombay. Men för mig var det ytterligare en ögonöppnare på hur det, alldeles oavsett vad du gör för val i livet, inte verkar gå att misslyckas. Finns det plats för sjörövar-Hoffmaestro i den här tideåldern; då finns det en plats för oss alla. 

 

I övrigt vill jag rikta gratulationer mot arrangörerna bakom hela Kulturnatta. När jag ledde min cykel på väg hem genom staden i lördagsnatten hade jag alltid den där överhängande rädslan över att när som helst kunna bli knivstucken i dunklet; något som fick en att hålla blicken flackande kring sig så till den milda grad att man, vips, kunde ha stigit i en uppkraxad sylt av Bussola, fulöl och lakritsremmar. 

 

Nåväl. Nu trotsar vi väder och tevesoffslafens mjukhet och tar oss till Gammliavallen för möte med anrika Halmstads BK. 

 

Efter tre raka hemmaförluster måste ledmotivet hämtas den lokalt aktuelle Mats Ronander, som var det stora dragplåstret under helgens festligheter: 

 

"Gör mig lycklig nu".