Hej vänner!

Jag gör åter gästspel i bloggvärlden för att dela några fler reflektioner från flyktingkrisens Grekland. Denna gång ett annat Grekland, ett annat Europa!

Ytterligare ett uppdrag står för dörren, denna gång som en del av det gemensamma projekt som NRC/NORCAP initierat med en av de ansvariga grekiska myndigheterna för flyktingmottagning – med fokus på sårbara grupper och ensamkommande barn. Detta blev resultatet efter höstens hårda arbete och nu är det dags för en första utvärdering.

Men vad är det som väntar… Sist jag var nere var såväl Grekland som Europa i ett helt annat skede. Vi hade just börjat förstå vidden av flyktingkrisen och EU:s länder slöt händer i solidaritetens anda för en gemensam flyktingfördelning, Merkel deklarerade öppna hjärtan och på tyska gator välkomnades flyktingarna med kramar och teddybjörnar, Stefan Löfvéns Sverige var absolut inte i ett land med stängda gränser, och flödet genom Grekland var onekligen överväldigande på alla sätt och vis men någonstans ändå hoppfyllt för de människor som tog sig till Europa i de svarta gummibåtarna.

Idag är det helt andra tongångar i vårt Europa. De där 160,000 flyktingarna som herr Juncker och hans vänner skulle fördela är ett minne blott, knappt 1000 flyktingar har fått asyl i Europa genom detta system. Gränser är stängda, hela vägen från Löfvéns Sverige till Makedonien som gränsar till Grekland i norr. EU har nyligen skakat hand med Erdogan om ett nytt avtal som ska lösa flyktingkrisen för Europa och ”bekämpa människosmugglingen” som det så fint heter. Alla som äntrat Grekland genom Turkiet sedan 20 mars ska från och med imorgon skickas tillbaka och enligt en-för-en-principen ska EU sedan omplacera 72,000 syriska flyktingar från Turkiet. Super, då är problemet löst!

Men var lämnar det Grekland? När jag når Grekland sent ikväll väntar ett land som just nu huserar över 50,000 strandade flyktingar och migranter, nya läger byggs, öppna center blir stängda anstalter, militär och polis får en allt större roll även i flyktingmottagningen, FN och internationella organisationer minimerar sina insatser i protest mot den inhumana utvecklingen. Och människorna är de som kommer i kläm.  Alltid.

Puh! Var börjar man? Och var slutar det?

Jag välkomnar er åter igen att följa med på resan och se var vägen leder denna gång…

Elham