När ingen ser… kan världen förfalla.

Hej vänner!

Efter tre dagar på Lesvos är jag tillbaka i Aten med blandade känslor. Denna veckan började man med returen till Turkiet, Europa är nu kvitt ca 300 personer. Samtidigt fortsätter båtar att anlända, om än i mindre tal. Igår miste fyra kvinnor och ett barn livet när en mindre gummibåt kapsejsade utanför Samos, en person är fortfarande saknad. Europa är fortfarande en symbol för hopp för många människor. Även om situationen stundtals känns alltmer hopplös.

De flyktingar och migranter som nu befinner sig på ön har alla anlänt efter EU-Turkiet-avtalet 20 mars. Man gjorde nämligen en massförflyttning till fastlandet för att kunna särskilja ankomster pre-20 mars och post-20 mars. Och det har blivit en fundamental skillnad i rättigheter för dessa olika grupper. De som nu befinner sig på Lesvos hålls i majoritet i interneringsanstalter bakom lås och bom – inklusive barnfamiljer, äldre, ensamkommande barn. De lyckliga få som fått särskild sårbarhet identifierad och verifierad har fått en biljett ut till vad som känns som himmelriket. Ett öppet center; Frihet! De andra trängs. Några hungerstrejkar, ett fåtal har satt upp skyltar: ”We are refugees”, ”Freedom”.

Personal på plats jobbar dygnet runt. Ger av sina hjärtan. Blir pappor och mammor för de som saknar föräldrar. Ger stöd i en väldigt utmanande situation. Samtidigt som ett inhumant avtal implementeras. Grekland har blivit Fortress Europes förlängda arm. 1 april röstades dessutom landets nya migrations- och asyllag igenom med några rösters majoritet. Den möjliggör systematisk frihetsberövande och internering av asylsökande, även under handläggningstiden. Sedan när blev det ett brott att söka asyl i Europa? Som resultat har många organisationer kraftigt reducerat deras arbete i det som tidigare var ett öppet ankomstcenter. Konsekvensen: Människorna har fått det värre. Ett överbelagt center långt bortom bristningsgränsen, sanitetsproblem, sårbara grupper och ensamkommande barn bakom lås och bom.

När ingen ser kan Lesvos förfalla. Men när påve Francis på lördag kommer på besök ska Lesvos såklart visas upp från sin mest charmerande sida. Kanske får Europa välsignelsen från fader vår att fortsätta göra övertramp på mänskliga rättigheter på hemmaplan? Inför besöket har en del människor redan flyttats till det öppna center jag refererat till som himmelriket (dessa ockuperade nämligen de ”tilltänkta barnvänliga områdena” i det stängda centret). Sanitetsproblemen ska åtgärdas och stället ska städas upp. Detta är förvissa väldigt bra och välbehövligt! Men gör man det för påven eller för de människor som med största sannolikhet ska förvaras på Lesvos tills den gråa dag de återsänds till Turkiet. Och vad händer när påven lämnar Lesvos?

Besöket lämnade mig tudelad. Å ena sidan förbannad, frustrerad och besviken på Europa. Å andra sidan varm i hjärtat och hoppfull över de som fortsätter jobba 24/7 för att göra situationen lite mer dräglig. En politisk markering och principiella beslut är alltid viktiga. Men förändring är enklare att uppnå inifrån systemet – och där behövs fler ögon, öron, armar, ben och framförallt hjärtan (och med fördel även hjärnor) som driver vidare. Det räcker inte med påven.