Hej vänner,

Då var ännu en resa över och jag är tillbaka i Umeå efter ett utmanande men samtidigt inspirerande och hoppfullt uppdrag. Vägen tar dock inte slut här. Flyktinghjelpens arbete i Grekland fortsätter och tillsammans med vår nationella samarbetspartner har vi en handlingsplan för den kommande tiden, som nu ska sättas i verket.

Påvens besök på Lesvos (igår) är över och hans ord ekar i mitt huvud. Hans beundran för det grekiska folket är definitivt något jag delar – i en period av arbetslöshet, ekonomiska restriktioner, ständiga lönesänkningar och generell otrygghet har de stått stadigt sedan dag 1 och gör det fortfarande. Med öppna hjärtan! Om ändå länder – på makronivå – kunde agera lika solidariskt.

Men flyktingkrisen är så mycket mer än bara Grekland.

För att kika lite på Sverige så är vi som ankomstland i en väldigt annorlunda situation. Vi har varit väldigt bra på att ta emot flyktingar i antal. Men kanske desto sämre på att ta emot flyktingar som människor. För flyktingmottagning är inte statistik. Det handlar om människor som flytt sina hemländer, vandrat över berg, korsat hav, rest över halva Europa – för att knacka på vår dörr – och nu står redo för besked om när deras nya liv kan börja. Jag frågar mig om vi är redo?

Eller ska vi låta år gå förlorade? År som kan användas till något produktivt. År där människor får en chans att ägna sig åt självförverkligande snarare än en passiv väntan dag för dag. Vår förmåga att absorbera den kapacitet som just nu förvaras på asylboenden runtom i landet är avgörande för framtiden. En liten investering idag kan ge väldigt stor avkastning i framtiden – likväl som frånvaro av samma investering för stora kostnader med sig in i framtiden (för människor men också för samhället i stort). Är vi kapabla att tänka nytt? Eller tror vi att samma gamla lösningar även ska lösa morgondagens problem?

Superminister Ylva Johansson, det är ingen lätt uppgift du har fått. För hur står det egentligen till med flyktingmottagandet idag, är det ansvarsfullt? Alla de skattemiljarder som blir till vinst i någons företag – får vi valuta för de pengarna? Hur är det med kvaliteten på svenskundervisningen? Hur går det med bostäderna, arbetsmarknaden, egenföretagandet, valideringen av utländsk utbildning, resurser till skolor, vård, omsorg? Är de alla människor till gagn? Vem kvalitetssäkrar alla skattesatsningar? Listan kan göras längre men då orkar ingen läsa vidare…

Etablering och integration är allas ansvar. I byråkratins Sverige där gråzonen mellan olika mandat kan vara avgörande för berörda människor krävs att samtliga aktörer sätter sig runt bordet och tillsammans tänker nytt – med fördel verklighetsförankrat och pragmatiskt genomförbart! Vi behöver inte fler fina ord och pampiga tal. Sverige står inför ett vägskäl. Och resultatet kommer inte bli bättre än vår kedjas svagaste länk.

Låt inte fler människor vissna i en hopplös väntan.

Med det sagt… Tack för mig och tack för att ni hängde med på resan!

Elham

Ps. Kolla in UMEÅMODELLEN för inspiration om hur ansvarsfullt flyktingmottagande kan utformas i praktiken utan merkostnad för statens budget, med vinstmarginal men inte på bekostnad av människor, och med möjlighet till självförverkligande från dag 1.