Lite ledset gnäll.

Vet ni vad som är bland det jobbigaste med att vara sjuk?

Man ”försvinner” från livet, vänner och familj.

Blir osynlig och bortglömd.

”Nä usch det är så trist o tråkigt, jag frågar inte så behöver jag inte veta”

I början är många väldigt engagerade och stöttande, med tiden trillar många bort.

Min vardag ändrar sig inte, dom flesta dagarna fungerar på mitt sätt, några dagar är helt ok medan många är överdjävliga.

Vissa vänner har stått ut hela vägen medan andra ifrågasätter hur det kan vara så mycket upp och ner i mitt mående, orkar inte längre med när jag mår riktigt dåligt men vill gärna dela de dagar jag mår bättre.

Jag har t.o.m fått veta att jag är en energitjuv.

Å andra sidan får jag ofta höra hur folk inte begriper hur jag orkar skratta, le och tramsa så som jag gör?

Mitt sätt att orka med livet?

Så länge ingen förstår så kan jag låtsas att det fungerar?

Jag orkar inte se mig själv i spegeln om det skulle synas utanpå hur jag mår inuti?

Suck…

Givetvis gör det ont att förlora vänner men samtidigt så finns inte utrymme för att förklara något jag inte själv förstår, den här resan får jag varken styra eller planera, snarare vara tacksam för att bältet sitter på…

Tänk om det gick att förklara hur mycket energi allt tar och att om/när den väl dyker upp så får man försöka skynda sig och låtsas att allt är normalt.

Någon frågade mig en gång vad som skulle hända om jag inte dog inom utsatt tid? Skulle det bli pinsamt?

Ehh… Förhoppningsvis gläds dom med mig?

Ibland känns det inte så.

”Bara sanna vänner lämnar fotsteg i ditt hjärta”

Sant – men måste saknaden göra så ont?

Tiderna förändras och vi med den.

Dom här bokstäverna har snurrat runt i mitt huvud i många månader och jag borde och vill skriva ner dom alla men det kommer inte fram rätt.

Känner mig bara ensam ibland.