Ett helt år…

Ett år har passerat sedan hela min existens ramlade isär på 2 sekunder…

Ett år som började med sorg, tårar och smärta som jag aldrig förr upplevt.

Ett år som hårt och brutalt öppnade upp ögonen på mig, som tvingade ner mig så djupt på botten att jag på riktigt inte trodde jag skulle kunna ta mig upp igen.

Ett år som inneburit hemlöshet, hopplöshet, frustration, smärta och förtvivlan.

Ett år som i början fick mig att bara vilja upphöra att existera.

Ett år som tagit mycket av min energi, som fått mig att tvivla på allt jag trodde på.

Ett år som lärt mig att misstro allt och alla, ett år som fått mig att vara rädd.

Ett år som på något sätt belagt mig med munkavel så att jag inte längre vågat berätta om mitt liv så som jag gjorde tidigare, skammen över att inse hur sårbar jag blev när det jag trodde var min verklighet bara visade sig vara ett enormt luftslott…

Ja usch, detta år har på många sätt varit vidrigt, något som jag inte önskar någon!!

Men så någonstans så började vindarna lyfta mig upp istället för att för att bara storma runt omkring mig hysteriskt.

Sakta men säkert började chocken lägga sig…

Vänner, både gamla som nya gick över eld och vatten för att hjälpa, stötta och trösta.

Så småningom började oceanerna av tårar sina, efter ett tag vågade jag andas igen.

Efter lite över 3 månader som inneboende hos en väninnas mamma, ett underbart övernattningsrum där jag fick gömma mig från allt och alla, så fick jag hjälp att få flytta in i min fina fina lägenhet.

Här fick jag så till slut börja om.

Här bor lugnet i väggarna, här börjar jag mer och mer slappna av och känner mig hemma.

Här och nu bygger jag sakta men säkert upp min existens igen.

Mycket gick förlorat när min värld försvann men mycket blev trots allt till det bättre!

Efter regn kommer solsken – gissa vem som älskar solen ❤️

Allt blir som det är tänkt – ingenting ont som inte för något gott med sig.