Lördags gnäll

Lördag…

Lördag hela dagen lång.

Om jag har riktigt tur så får jag ikväll äran att låna en liten kille på 3 månader i några timmar.

Förstå så mysigt!

Egentligen skulle jag ha sjungit med kören ikväll men dumma kroppen bråkar sig, och har så gjort hela hösten så kören har hamnat i kläm.

Att inte orka med att sjunga i kören är det som gör mest ont.

I torsdags var jag ner till Uppsala för en ”second opinion” och fick träffa den absolut trevligaste läkaren jag någonsin mött.

Han var påläst, intresserad, tydlig och dessutom lyhörd.

Förstå vilken skön känsla jag fick inombords när jag förstod att han visste vad han pratar om.

Att vara fången i den här dumma kroppen är allt annat än lätt och långt ifrån trevligt.

Många gånger så får jag känslan av att jag inte blir riktigt tagen på allvar just för att (Precis som Dr i Uppsala förklarade) min sjukdom är så pass ovanlig, att den sällan o aldrig ser likadan ut hos patienterna, den syns inte utanpå, så blir läkarna till slut frustrerade och kanske tom lite irriterade då det är svårt att hitta någonting som hjälper, dom kanske tom ger upp för att det känns tröstlöst.

Han berättade också att just i mitt fall så fanns det inga som helst tvivel med mina diagnoser men att det normalt kan vara en lång kamp för att få det på papper. I mitt fall har det inte räckt med att ha det på papper, många är läkarna som försökt få det till att vara ngt annat.

Just för att den är så lömsk.

Det ger mig lite tröst i mörkret att ha fått träffa honom.

Nu ska jag bara avvakta och se vad som blir härnäst, tröstlöst att vara mellan behandlingar och känna hur jag bara blir tröttare o tröttare.

Magen har flyttat till annan ort, sedan i början av maj så lever jag på bara näringsdrycker.

Mina skov lämnar mig ensam i någon dag mellan varven om jag har tur, resten av tiden är det ”all in” som gäller.

Äsch, nog om det!

Solen verkar skina in mellan gliporna i persiennen, dags att sparka mig själv ur sängen.

Godmorgon universum ❤️