Hopplös!

Så fick jag äntligen sova några timmar och vips så är tjurskallen tillbaka.

Matt, liten, öm, sårig, sliten, hungrig och trött men jag är fortfarande med i leken.

Inte undra på att jag känner mig lätt psykiskt störd (det är ju så här det måste kännas!) när det är ett evigt upp och ner hela tiden.

Nya näringsdryckerna jag skulle få prova i helgen glömde dom beställa så vi kör ”varannan vatten/glukos”
tillsvidare.

Den kompletta näringsersättningen är beställd men kommer tidigast fredag.

Det är många teorier som snurrar runt men på ngt vis så kommer vi hela tiden tillbaka och nosar på det som min underbara Dr E på vårdcentralen pratat om.

Tänk om ”någon” ändå lyssnat tidigare.

Eller tänk om jag bara kunde slänga av mig offerkoftan och våga stå på mig och KRÄVA att bli tagen på allvar.

Inte är det ngn annan som bryr sig om att jag i snart 1 års tid (nu menar jag bara det senaste tillkomna med att jag inte kan äta & magsmärtorna) inte får ihop min vardag pga dumma kroppen.

Inte är det ngn som frågar hur många timmar av mitt dygn som är ok, inte bra, men ok?

Svaret är enkelt: Ingen annan bryr sig så länge jag låter dom blunda!

Men varför, VARFÖR ska jag behöva ”bråka” för det?

Räcker det inte med att lyssna på det jag säger?

”Du som ser så fräsch ut”

Suck.

Nej men nu blev det gnäll ändå, hade tänkt ta av den koftan ju.

Åh G, du är hopplös ❤️