Trasig G…

Aldrig någonsin tidigare har jag känt mig så förtvivlat ensam och utsatt som jag gjort denna morgon.

Näringssonden är ”nästan” på plats, ”någon” glömde skriva på remissen att just min sond inte bara skulle ner i magsäcken utan vidare ner i tunntarmen.

Dvs vi behöver göra om det.

Inte heller fick jag som utlovat lugnande i god tid eller tid nog att ringa hit x-draken (skriver så med all kärlek) som lovat att hålla mig i handen genom detta.

Sist jag fick sond så gick det allt annat än bra därav min panik och oro.

Känslan att bli rullad fram i tomma och kalla korridorer ensam (förutom den trevlige transportören Anders som gjorde det han kunde för att jag skulle sluta gråta) med panik, oro och massor av sorg över att jag inte lyckats reda ut detta utan att behöva sondmatas är mig övermäktig.

Det gör ont i varenda millimeter av själ och hjärta, jag är så vansinnigt trött och utan motivation att kämpa mer…

Iallafall exakt just nu.

Måtte det vända snart.

Mitt i allt gnäll om vad som inte är bra (kan knappt se vad jag skriver för alla tårar men det måste ut) så måste jag berömma personal och läkare inne på genomlysningen.

Dom hörde vad jag sa, dom lyssnade verkligen och gav mig utrymme att ställa frågor, berätta och bestämma stoppord så jag kunde vara trygg i att dom skulle sluta när min kontrollen över paniken fick frispel.

Läkaren på genomlysningen blev upprörd över den felaktiga remissen, lika så min underbara dietist som rakt upp och ner bestämde sig för att lämna in en avvikelserapport.

Skönt att hon gör det så slipper jag vara mer ”besvärlig” än jag redan är.

Får se nu när och hur dom tänker lösa felplaceringen, orkar inte fundera mer på det nu

Efter det är klart så börjar vi med 10ml näringslösning 16 gånger per dygn.

Förhoppningsvis fungerar det och jag kanske kan börja få ett fungerande liv igen.

Tänk om jag bara bråkat mig till hjälp några månader tidigare…

Men om jag bara kunde beskriva alla gånger jag får höra ”du som ser så fräsch ut kan inte vara sjuk, alla prover ser bra ut”…

Till slut börjar jag ju själv också tro att det är så, oavsett hur mycket dumma kroppen bråkar och så går det så långt att jag till slut bara vill lägga mig ner och dö.

Jag orkar inte ha det så här längre!

Som om inte allt detta räcker så kan jag meddela att dom satte in infart nr 21 för någon timme sedan.

Den 21 infarten på en vecka, kan jag kontakta Guiness rekordbok för det?

Dessutom är det ngt som växer och sprider sig längs efter armen från ett av dom ställena där infarten suttit.

För det så väntar jag nu på ultraljud (ev propp?) och kanske antibiotika (ev rosfeber?)

Är det någon som är sugen på att ta över dumma kroppen en stund?

Eller någon som kan tänka sig låta mig krypa in i deras varma famn och bara försvinna en liten stund?

Jag vill vara 7 år gammal och ha min Mamma här, så hon kan stryka mig över flinten och säga ”stackars lilla gumman” så som bara hon kan ❤️

Liten och ynklig nu, ja jag vet, jag ska ta och gräva långt nere i fickorna och se om jag inte orkar slåss en stund till lite senare.

Just nu ska jag bara låta ångesten och sorgen få härja fritt en liten stund, kanske det går lite lättare att andas sen?

Dramaqueen som jag är så bifogar jag givetvis på två äckliga bilder på dumma kroppen och mitt ”fräscha” utseende – håll till godo!