Nattlig ångest

Mitt i natten ensam…

Hela veckan har varit vidrig jag vet inte hur jag ska orka med.

Det är maten som krånglar igen, alltså ingenting nytt under solen, men varför känns det då så?

Vet inte hur ofta jag tänker att jag ska skriva ner alla tankar som rullar på men fastnar oftast då det känns för tungt att läsa bokstäverna.

Å andra sidan så är det bara mig själv jag lurar?

Eller är det någon annan som går på den här glada masken?

Varför är det alltid på natten som det blir extra tungt?

Eller ja, varenda morgon och förmiddag är ju också lika, no fun at all.

Gnäll gnäll gnäll…

Frågade en väninna hur det kan komma sig att jag har graviditets illamående deluxe men ändå inte får någon belöning i form av en liten skrynklig skitunge, vet inte vem av oss som skrattade bäst.

Tack och lov för ”sjuka” vänner, de kan förstå galghumorn så mycket bättre än någon som är välsignad med rosiga kinder, glatt humör och noll sjukdomar.

Försöker fokusera på det som hunnit vara bra de sista veckorna, tack och lov för löjliga snapchatfilter bilder, dom gånger jag lyckas ta en bild som fångar stundens glädje (och filtren älskar blek o livlös hus, kanin och räv öronen döljer flinten)så kan jag gå tillbaka till just den sekunden som kändes rätt ok.

Sen är vägen ner i mörkret nära igen.

Det är det här eviga pendlandet mellan att må bra, just så pass orka leva och att det aldrig går att styra, kontrollera eller förstå, som gör det så tungt att släpa på.

Hur gör man?
Hur orkar man?
När tar det slut?

Trött G vill sova men dumma kroppen vill bråka.

Ja ja, ännu en stund får jag väl kämpa på då…